På sin andra skiva ”Somehow life got in the way” har Isabella Lundgren skrivit några av låtarna själv, tillsammans med pianisten Carl Bagge. Men att ta steget till att spela in egenskrivet material har inte alltid känts självklart, säger hon. Respekten och självkritiken har varit stor.

– Jag tänker att musik är kanske det mest effektiva sättet att kommunicera. Det gäller inte bara känslor – utan tankar om världen och politik och kärlek och sorg och allt där emellan. Ska jag skriva en låt själv vill jag verkligen passa på att försöka säga någonting som känns meningsfullt och intressant. Det är inte klart än men det börjar utkristallisera sig någon som jag kan tycka om, säger Isabella Lundgren.

”Underbarnet”

Isabella Lundgren hyllades som superbegåvning under uppväxten i Karlstad och flyttade  till New York  för att plugga musik som 18-åring​.  Vart än hon satte sin fot blev hon omtalad som ”underbarnet”.

– För mig byggde det min självbild på ett väldigt märkligt sätt. Berömet blir som ett beroende, precis som substanser kan bli ett beroende. Man behöver ständigt försäkran och bekräftelse på att det man gör räcker till. Jag tror inte att det är bra för någon att bygga upp sin självbild eller identitet på att man skulle vara ”övermänsklig” eller att man är ett ”underbarn”. 

Vokala ideal

Om förhållningssättet till karriären har förändrats så är den speciella rösten sig lik. ”Som en klang från en annan tid” har den beskrivits av recensenter både en, två och tre gånger.

Blir du glad av att höra det?

– Ja, men det beror lite på hur det sägs. Ofta har det tolkats som något som är bakåtsträvande eller opersonligt, men mina vokala ideal kommer ifrån sångare och musiker som levde i en annan tid. Så ja absolut, på det sättet blir jag glad av att höra det.