Peter Englund och Kjell Espmark återvänder till Svenska Akademien efter att ha hållit sig på avstånd sedan i april.

Det var ett väntat besked – i intervjuer under halvåret som gått har antydningarna om ett möjligt återvändande varit många. Och kanske är deras förklaring om att ”Vi har nu nått en punkt där en fortsatt insats i reformarbetet bara kan göras inom Akademien” rimlig. Nya ledamöter har tagit plats, regelverk putsats upp, en extern Nobelkommitté tillsatts, en lösning visavi Frostenson är på väg.

Annat förbryllar. ”Läget är sådant att Akademiens bästa måste sättas före de personliga motsättningarna” tillägger Englund. Men varför läget är så akut att personliga motsättningar – som handlar om kravet att Horace Engdahl skulle lämna sin stol, grundat på skilda uppfattningar om Akademiens bästa – måste sättas åt sidan just nu är svårt att förstå. Det kravet släpptes väl redan i augusti.

Och rätt dystert att den i dag mycket mansdominerade Akademien förlorade sin då nyaste ledamot Jayne Svenungsson för bara två månader sedan – antingen skulle ett återvändande av Englund/Espmark inte ha påverkat hennes beslut ändå. Eller så fick hon inte veta hur stor möjligheten var. Och Sara Danius, som ingick i trion som lämnade Akademiens inre arbete i april – om henne är det tyst från återvändarna och från Akademien.

Akademien har fått ny stabilitet och styrka i och med förändringen och ”i opinionen” säger Kjell Espmark. Det antyder hur viktig den offentliga opinionen – hur den än hånas som knyblustjafs och journalistgläfs – är och förblir för den anrikaste av institutioner som just för att den står självständig och fri ändå är beroende av det som kallas allmänhetens förtroende. Spelet fortsätter om denna märkliga valuta.