Han debuterade 1964 med diktsamlingen ”Ett hål till livet” och för barn med ”Petter och den röda fågeln” 1975 (illustrerad av Per Åhlin) och däremellan en mängd läroböcker för skolan. Stark var oerhört produktiv, i höstas kom prisbelönade ”Djur som ingen sett utom vi” med Linda Bondestams bilder, och i vår har två böcker utkommit, en ny lär vara färdigskriven.
Men för de flesta av oss är han mannen bakom ”Dårfinkar och Dönickar” från 1984, den finstilta och vilda normkritiska romanen om Simone som av misstag blir Simon i sin nya skola. I regi av Rumle Hammerich 1989 blev den en tv-serie som skildrar könsidentitetens fängelse för nya generationer utan att kännas daterad.
Ulf Starks texter är egna i tonfallet, de skriver om det lokala i barndomens idyll som liknar hans eget Stureby i södra Stockholm, men också om bråddjupen i existensen på ett korthugget liksom förvånat sätt. Det är historier att fundera på som stenar i skon, det faktum att sura farfar smälter i närvaron av Percy (i Percy-trilogin) för att han inte fattar att vara rädd för honom är något som stannar kvar. En sådan sorglig orättvisa! En lite brunmurrig 1900-talsvärld av radiotimmar, skoningslösa pojklekar och brödrostar med klädd sladd fälls upp när jag tänker på alla timmar med Starks verk, och på scenen framför kulissen spelas barndomens gåtor upp.
Att man så starkt ser hans berättelser framför sig beror förstås på Starks samarbeten med briljanta barnbokskonstnärer som Anna Höglund och Mati Lepp, som gav hans berättelser tydliga rum för läsaren att återvända till. Ofta handlade det om undantagsupplevelser i en annars melankoliskt antydd barndom. Mati Lepps illustrationer till ”När mamma var indian” och ”Kvällen när pappa lekte” är känslorika snapshots från gångna tiders barndomsmystik och Anna Höglunds bilder till boken om ett syskon som aldrig föddes, ”Min syster är en ängel”, eller den 50-talsdoftande ”Kan du vissla Johanna” glömmer man inte. Åtminstone inte så länge filmatiseringen av den förblir en julaftonstradition, där Per Oscarsson spelar rollen av allt mindre motsträvig låtsasmorfar åt Berra som behöver en morfar som man kan älska.
Nästan allt Ulf Stark skrev blev klassiker. Försonad, kunde man kanske kalla undertexten i berättelsernas dubbelhet, som när lillebror i ”Ensam med min bror” blir grymt bortglömd men känner mera glädje över att ha varit med ändå. Berättelserna drivs av friktion och motstånd som berikar läsningen både för en vuxen och för dem han skrev för. De laddade missförstånden, den konstiga längtan och vinden som gick över förortsgatan för länge sen: allt fylls av mening igen och igen.
LÄS MER: Vänner och kollegor minns Ulf Stark