Pappan har en särskild plats i Jonas Hassen Khemiris romaner, pappan som svikare och pappan som missförstådd, pappan så som sonen ser och konstruerar honom. Hans nya roman, Pappaklausulen, är inget undantag, men spelplanen är nu vidgad. Far och son ingår i en större familj: en son har blivit pappa, en far farfar, rollistan rymmer även en farmor, en mamma, en dotter, barnbarn.
Perspektivet växlar mellan de olika familjemedlemmarna, till och med ettåringen som ännu inte kan prata får vi höra, men mest ser vi med sonens ögon, en småbarnspappas snubblande vandring genom livet. Han har ett komplicerat förhållande till sin egen far som lämnat familjen för många år sedan, bor utomlands, kommer hem någon gång per år och då bor i sonens arbetslägenhet. Det blir för mycket att ta hand om för en man på väg in i 40-årskris som själv just är pappaledig och tyngs av blöjpaket, dagishämtningar, krånglande barn, olycklig syster, matinköp, kvällströtthet och konstant sömnbrist. Till på köpet finns det en uppenbar risk att kärlekens båt krossas mot vardagens rev, som den ryske poeten Vladimir Majakovskij sammanfattade förälskelsens övergång i äktenskaplig trampkvarn.
Sonen är i denna berättelse den mest mångdimensionella gestalten, med en viss insikt i sitt eget neurotiska beteende. Han vill säga upp det underförstådda kontraktet med fadern, vill inte längre vara hans sekreterare, bankman och hyresvärd, men klagar samtidigt över hur jobbigt det är att vara far med armarna djupt ner i smutstvätten och en hustru som efter ett års föräldraledighet går till jobbet och kommer hem med samma glada själ. Han kan i klara stunder se sig själv utifrån, se orimligheten i sina egna reaktioner, men han kan inte bryta sig ut ur dem.
De andra gestalterna är mer endimensionellt eller skissartat tecknade, sonens mamma och hustru är båda knappt mer än bakgrundsfigurer, systern har sitt eget sätt att brottas med den gemensamma uppväxten i en skilsmässofamilj och tar därför större plats, men det verkliga dramat handlar fortfarande om far och son.
Läsaren ser mer än berättarna, ser minst två sidor när den som för tillfället har ordet bara ser en, och det är alltid ett plus i en berättelse som handlar om relationer, särskilt familjerelationer. Långt innan sonen inser att det är lättare att lämna en familj än att hålla ihop den, men att man ändå måste försöka göra just det, varje dag, har jag sett vartåt det barkar, att farfadern kommer att bete sig som en far, att den unge fadern reagerar som ett barn och att det mesta ändå ordnar sig till slut.
Jag har aldrig tråkigt när jag läser Khemiri, men blir heller aldrig så berörd som jag borde. Familjen är ett av världslitteraturens stora teman och kan ju vara ett fängelse där inte bara barn plågas, utan där föräldrarna är både fångvaktare och livstidsdömda.
Khemiris förra bok, Allt jag inte minns, var en komplex berättelse om kärlek och sorg, Pappaklausulen är i jämförelse en lättsam komedi om familjelivets vedermödor, underhållande för stunden, men inget som håller mig vaken om natten. Det behöver man kanske inte kräva av en komedi, men Khemiri har i sina tidigare böcker visat att han både kan och vill mer. Visst kan jag tillåta honom en lätt seger – för denna bok kommer säkert att få många läsare – men verkligt drabbande fars kräver en fin balans mellan det orimligt skruvade och det realistiska.
Här ligger Khemiri farligt nära en lite yrvaken skildring av en vardag många visserligen kan känna igen, men som inte är uppskruvad utan förblir just så trivial som småbarnslivet kan gestalta sig för den som varken står vid avgrunden eller leker med tanken om barn som dödens betvingare. Välkommen till verkligheten, har jag lust att ropa till författaren, när jag i stället vill överraskas av en värld som är på samma gång märkvärdigt bekant och främmande.