– Jag tror att det kan uppstå ett slags avgörande ögonblick, vid de brott som berör oss på ett djupt plan. Det är nästan som att brottets detaljer överskuggas av den inverkan händelsen haft på den omgivande kulturen, säger Emma Cline.
I Sverige har vi mordet på Olof Palme. I Norge massakern på Utöya. Våldsamma, omtumlande brott som i den efterhand nedtecknade berättelsen har ett tydligt före och efter, och som då kopplas samman med ett samhälles förlust av oskuld.
Kärlek och gränslöshet
Natten den 8 augusti 1969 skedde ett av de där avgörande brotten. Då mördade den så kallade Manson-familjen fem personer, och händelsen kastade en mörk skugga över det sextiotal som i Kalifornien präglats av kärleksbudskap och gränslöshet.
– I boken sker denna förlust av oskuldsfullhet parallellt med tonårsflickornas bokstavliga förlust på oskuld, säger Emma Cline.
Observatörens perspektiv
Hon är lite trött på att prata om de verkliga händelser som inspirerat till romanen, föredrar att prata om fiktionen. I den hårt upphaussade Flickorna skildrar debuterande Emma Cline morden genom Evie Boyd, en tonårstjej som efter en lång trist sommar lockas med i en sekt som liknar Mansons.
– Jag valde någon på utsidan. En observatör. För mig är det ett intressant perspektiv att anta på ett historiskt ögonblick. Ibland, genom att betrakta historien från sidan, kan man belysa nya aspekter, säger Emma Cline.
Utplånande gruppdynamik
Snarare än att kretsa kring den manlige sektledaren och sanningssägaren handlar boken om kvinnorna som omgärdar honom, deras gemenskap och konkurrens.
– När vi skriver om, och tänker på, unga kvinnor gör vi dem oftast till klichéer eller symboler. Och jag ville verkligen skriva om tonårsflickor på ett sätt som tog dem och deras fullständiga, mänskliga komplexitet på allvar, säger Emma Cline.
Det är en våldsam berättelse, men i stället för att hänge sig åt mordnattens blodiga detaljer intresserar sig författaren för det känslomässiga våldet. Uppväxtens utplånande gruppdynamik och tonåringens plågsamma självmedvetenhet:
”På den tiden var jag så uppmärksam på uppmärksamhet. Jag klädde mig för att provocera fram kärlek, drog ner urringningen, la mig till med en tankfull blick så fort jag gick ut, som skulle ge sken av att det i mig flödade av djupa och löftesrika tankar, om någon nu råkade titta åt mitt håll.”
Den dömande blicken
Berättelsens Evie Boyd har internaliserat den manliga blicken: hon ömsom dömer, ömsom åtrår och försöker efterlikna kvinnorna runt henne.
– I tidig ålder tror jag att kvinnor inser att de blir objektifierade av kulturen. Och jag tror att de lär sig att betrakta andra kvinnor med samma blick. Så Evie är superfokuserad på yta och utseende, dömer kvinnorna runt omkring sig och placerar dem i en hierarki.
Inget romantiskt skimmer
Sommaren 1969 har kommit att förknippas med evig värmebölja, ungdom och oändliga möjligheter. Den solkiga hippietillvaro som Emma Cline beskriver har dock inget romantiskt skimmer över sig. Ranchen som sekten bor på är farlig för barn och sexuella övergrepp begås i den fria kärlekens namn. Men för fjortonåriga Evie Boyd är allt bättre än tristessen.
– Vi har ett väldigt stereotyp narrativ när det gäller hur vi gestaltar tonårstjejers sexualitet. Det har mycket att göra med moralism och hur vi önskar att deras berättelser skulle se ut. Så jag ville skapa en karaktär som, även om hon har något som vi skulle definiera som traumatiska, sexuella erfarenheter faktiskt själv försätter sig i dessa situationer, säger Emma Cline.
Kroppens alienering
Jag tänker på den svenska författaren Birgitta Stenberg, vars sexuella frigörelseprojekt också kantades av våld och förnedring. Och på Virgin suicides, Jeffrey Eugenides roman och Sophia Coppolas film, där gränserna för kvinnlig sexualitet är så snäva att berättelsens systrar vägrar livet.
– Evie har en mycket ambivalent inställning till sex. Hon befinner sig till stor del i sina egna tankar och är fjärmad från sina erfarenheter på ett sätt som flera av kvinnorna i boken är. Alienerade från sina egna kroppar, säger Emma Cline.