Väder, dukar och obotlig ensamhet

Uppdaterad
Publicerad

Siri Johansson var hemmafru med sex års folkskola i utbildningsbagaget. Hennes dagboksskrivande väckte omgivningens förvåning. 6000 sidor hann det bli innan hon dog 90 år gammal. Nu har hennes son sammanställt dagböckerna och målat av hennes virkade dukar i boken ”Ensamheten Värst”.

När konstnären Sven Teglunds mamma dog 90 år gammal, ärvde han alla hennes dagböcker och lådvis med virkade dukar.

Nu har han sammanställt dagböckerna och målat av mammans dukar i boken ”Ensamheten värst”, en skildring av åldrandet och en loggbok över själens obotliga ensamhet.

– Hon skriver bara vad som händer. Ungefär som man säger till varandra, nu ska vi äta, vad har vi ätit idag och nu har jag fått besök. Jag upplever det som en ersättning för den dialog som försvann när pappa dog, säger sonen Sven Teglund.

En sida varje dag

I ”Ensamheten värst”, som spänner över åren 1992-2010, är dagarna sig lika. Siri Johansson skriver en dagboksida varje dag. Totalt skriver hon över 6000 sidor. En loggbok om vad hon äter och vem som kommer på besök, om väder och den yttre temperaturen. Hon skriver också om den själsliga temperaturen, den som inte syns utåt. Om oron, missmodet och den stora känslan av ensamhet.

– När man läser får man en upplevelse av tidens gång. Som när hennes syster, som hon träffade fler gånger om dagen dör, några dagar senare fortsätter min mammas liv men systern är bara borta, säger Sven Teglund.

Skrivande hemmafru

Siri Johansson var hemmafru i den ångermanländska bruksorten Husum. Hon var en omhändertagande och närmast överbeskyddande mamma till fyra barn. Yngsta sonen Sven, var den som fick ärva de loggboksliknande dagböckerna.

– Varje gång på slutet tog hon fram de här dagböckerna och så sa hon till slut att ”Sven, du ska ha de här dagböckerna”. Hon brukade också dra ut byrålådan när jag kom och hälsade på och sa ”här ligger dagböckerna, så att du vet”. Hon gav mig ett arv, och det var de här dagböckerna.

Läsa ansågs onödigt

Siri Johanssons utbildning bestod av sex års folkskola. Hon fick göra sina hemläxor i smyg eftersom det ansågs fel och onödigt att läsa böcker i hennes uppväxtmiljö. Även när hon var gammal och började skriva dagbok möttes hon av omgivningens förvåning.

– Det var väldigt ovanligt att någon skrev dagbok och det sågs på med en viss misstänksamhet. Men mamma var väldigt stolt över det hon skrev. Hon brukade läsa högt för mig när jag var på besök.

De virkade dukarna

I dagboken följer vi Siri Johansson som skottar snö, bakar chokladbitar, torkar golv och virkar. Handarbetet var viktigt för Siri, men för omgivningen hade dessa dukar inget större värde. När Siri går bort 2010 blir dagböckerna och de virkade dukarna Sven Teglunds huvudsakliga arv efter modern. Sven börjar måla av de virkade dukarna i akvarell.

– Jag kände att jag följde henne väldigt noga i spåren när jag målade av hennes dukar och lärde mig vilka mönster hon arbetat med. Jag tänker att hennes samtal med hennes väninnor finns lagrade i mellanrummen i hennes dukar. Det hon och hennes väninnor satt och pratade om när de fikade tillsammans. Det är också en upprättelse över det som brukar kallas ”en förspilld kvinnokraft”.

En hel generations berättelse

Sven transkriberar mammans alla dagböcker och gör ett urval av hennes dagar. Det är hans sätt att förvalta minnet efter sin mor och samtidigt berätta om en hel generation kvinnor och barn.

– När jag har läst hennes böcker har jag fått en annan uppfattning om livet. Man lever ju som att man har oändligt många dagar. Men det finns en risk att man slösar med dagarna på grund av den tanken. Det gjorde ju mamma också, säger Sven Teglund.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.