Förra året kom den hyllade och Augustbelönade ”Egenmäktigt förfarande”, om poeten Ester Nilssons kärlek till konstnären Hugo Rask. Förälskelsen utsätter Ester för ett förödande självbedrägeri, för hennes känslor är inte besvarade.
I den fristånde uppföljaren, ”Utan personligt ansvar” har det gått fem år. Hon är älskarinna till den gifte skådespelaren Olof Sten, som inte tycker att de har någon relation och inte tänker skilja sig.
Vad skiljer de här böckerna?
– Lena Andersson har tagit det ett steg till. Ester har ett förhållande med en gift man i över tre år, och han säger ständigt att han inte tänker skilja sig för hennes skull. Men hans handlingar säger något annat.
Det är ju få litterära karaktärer som det pratats så mycket om som Ester Nilsson – vad är det med henne som framkallar det här intresset?
– Och därför tror jag så många fascineras och provoceras av Esters öde: för att hon beter sig helt fel för att vara en modern kvinna, hon är besatt och romantisk, och trots detta skäms hon inte. Hon arbetar som en gud, hon tycker inte att hon är oattraktiv och värdelös, hon idrottar och är förnuftig, och nätterna hon har med den vankelmodiga mannen är heta. Ester är skamlös på ett intressant sätt. Okvinnlig. Hon är, som hennes älskare säger, nästan lika intressant att prata med som en man.
Kulturetablissemanget verkar inte kunna se skillnad på författaren Lena Andersson och karaktären Ester Nilsson. Är inte det ett helt märkligt sätt att se på litteratur?
– För att inte tala om Hugo Rask och andra män. I förlängningen gör det litteraturen helt urvattnad: det kan alltid komma någon enögd jävel och känna igen sig om man skriver om synålar, som Fritjof Nilson Piraten sa för länge sen. Fiktionens makt underkänns, och ”verkligheten” görs till det enda facit.
Ester Nilsson framkallar som sagt känslor, kommer hon vara värd all uppmärksammhet?
– Ja, vi kommer att prata om henne länge. Jag tror hon är en klassiker och vad lyckan kostar vill vi alltid prata om och det är kärnan i den här romanen.
Är det är bättre bok än ”Egenmäktigt förfarande”?
– Ja, det tycker jag faktiskt. ”UPA”, utan personligt ansvar, är en juridisk term som innebär att tillexempel en förening inte tar ansvar för skulder vid en konkurs, och det var en term som var i svang för självständiga kvinnor mitten av 1900-talet, att de var moderna och ”upa”. men det hon visar är att då har man kanske inte heller rätt att ställa krav, och det är en intressant moral – är du fri så får du inte ställa krav.