Det spelet hade Dario Fo redan vunnit. Han föddes som son till en stins i en liten landsortshåla i Lombardiet, men dog som en av världens mest kända kulturpersonligheter och därtill Nobel-pristagare i litteratur. Det kan man kalla en match som är värd att minnas. Att Dario Fo avled samma dag som en ny Nobel-pristagare utsågs, är helt i enlighet med hans personlighet. Han kunde liksom inte låta bli att stjäla en del av föreställningen.
Första gången jag träffade honom var i Rom 1985. Jag hade just börjat min vingliga bana som frilans i Italien. Den store gycklaren var på turné med sitt teatersällskap och spelade i ett cirkustält i stadsdelen Prati.
Min italienska var inte direkt i högform och jag var väldigt nervös inför mötet. Jag hade sålt reportaget till en regional dagstidning och Fo hade egentligen inget intresse av att träffa mig.
Men han kom glädjestrålande emot mig, 59 år gammal, full av kraft och energi och oerhört vänlig och tillmötesgående. Föreställningen hette ”Arlecchino”, ”Harlekin”. Det var knappast en tillfällighet att Dario Fo valt att skriva ett teaterstycke med en sådan huvudroll. Fo var en moder Harlekin, en vanvördig, otämjbar och intelligent narr, som spelade både välvilliga och elaka spratt, lurade, retade och roade. Dessutom har Arlecchino rötter i Lombardiet och Fo spelade honom på Bergamo-dialekt, vilket låter oerhört komiskt även för den som ingenting förstår.
Nu stiger hyllningskören i världen och i Italien när gycklaren är död. Men många tyckte att det var fel att ge honom Nobel-priset och i sitt hemland var han långt ifrån okontroversiell. Dario Fo var som ung soldat i Mussolinis Salò-republik, men har bland annat försvarat sig med att han agerade täckmantel för sin far som var antifascist. Under sin karriär som radiounderhållare, skådespelare, programledare i TV och teaterman gick han igenom alla möjliga stadier av slapstick- och nonsens-humor, trivsam familjeunderhållning och värd för Italiens ”Hylands hörna”, Canzonissima. Men i slutet av 1960-talet drogs han och hans konstnärs- och livskamrat Franca Rame med i vänstervågen som sköljde över Europa. Det resulterade bland annat i att det statliga TV-bolaget RAI censurerade paret i 15 år. I ett Italien som härjades av inhemsk höger- och vänsterterrorism, bidrog Dario Fo och Franca Rame med en teater som i satirens form levererade den mest svidande samhällskritik.
Ett emblematiskt exempel är ”Anarkisten som ramlade ut genom fönstret av misstag”. Pjäsen byggde på en sann händelse. En anarkist som anklagades för ett attentat på Piazza Fontana i Milano, föll mot sin död från ett förhörsrum på polishuset i staden 1969. Kommissarien som anklagades för att ha legat bakom detta ”självmord” hette Luigi Calabresi. Han mördades senare av en extremvänstergrupp, medan hans son i dag är chefredaktör för Italiens största dagstidning La Repubblica. Det säger något om det snärjiga förhållandet mellan politik, kultur och medier i Italien och hur svårt det är att navigera i detta hav av vassa blindskär.
För han gav sig ju inte heller, den förtrollande, argsinta och ständiga retstickan Fo, som även pucklade på Silvio Berlusconi med sin teater. Han målade, sjöng, skrev böcker och agerade in i det sista och bytte naturligtvis ännu en gång sida politiskt. Under sina sista år stödde han den populistiska Femstjärnerörelsen, som leds av komikern Beppe Grillo.
När Franca Rame dog 2013, började Dario Fos vandring längs skymningsavenyn. Sista gången jag träffade honom var på pressklubben här i Rom för ungefär ett år sedan. Han fick en mängd frågor om sitt politiska engagemang, men nästan inget om sin långa bana som teater- och kulturman.
Det sårade honom och det märktes och mötet blev en pinsam föreställning för alla inblandade parter. Dario Fo var en rebell. Det har han för övrigt gemensamt med många andra stora konstnärer och Nobelpristagare. Och visst är det ytterligare ett sammanträffande att han dör samma dag som Bob Dylan får Nobel-priset, ett pris som säkert kommer att bli lika ifrågasatt som hans eget.