– Alla tänker på infödda som historiska människor i fjäderskrud, du vet, stereotypen, säger författaren Tommy Orange till Kulturnyheterna:
– Jag ville skriva samtida historier och utforska vad det innebär att vara infödd idag. Hur kan vi hitta ett sätt att känna oss hemma i staden trots att många fortfarande förknippar oss med natur och mystik?
Identitet och kulturell tillhörighet
Hans debutroman Pow wow (originaltitel There there), översatt av Eva Åsefeldt, växlar mellan tolv berättarperspektiv med skilda bakgrunder.
Alla är stadsbor med rötter i USA:s ursprungsbefolkning och drivs av olika skäl mot ett urfolksevent – den stora Pow pow-sammankomsten i Oakland, Kalifornien- där deras öden kolliderar.
– En av karaktärerna är en ung kille som lär sig att Pow wow-dansa via youtube. En annan är ”fullblod” men adopterad av vita föräldrar. Hon försöker hitta ett sätt att förhålla sig till att hon saknar anknytning till kulturen, samtidigt som hon är hundra procent infödd.
Romanen utforskar frågor om identitet och kulturell tillhörighet. Men många av karaktärerna brottas också med sociala problem, alkoholism och fattigdom – något som speglar verkligheten.
– Det är så många av de infödda jag känner lever, de möter många svårigheter, säger Tommy Orange.
Historiska trauman förföljer ursprungsbefolkning
Tommy Orange menar att problemen kan spåras till historiska trauman som gått i arv över generationer: från koloniseringen och tvångsförflyttningarna till indianreservat, till 1950-talets statliga program Indian Relocation Act. Då flyttades hundratusentals infödda från reservaten till städerna för att assimileras. Följden blev segregation, diskriminering och utanförskap.
– Det handlar om folk som lider konsekvenserna av det förflutna. Jag ville förstå och tydliggöra kopplingen mellan ett lands historia och hur det påverkar människor idag.
I boken tar du upp en åsikt vissa har, ungefär ”kom över det, det hör till det förflutna”. Vad tycker du om den inställningen?
– Det känns definitivt inte bra att ens verklighet avfärdas på det sättet. Som om vi bara klagar över något som hände för 500 år sedan… som om det rörde sig om en enda händelse utan några kopplingar till samtiden. Det är helt enkelt inte sant eller särskilt välgrundat.
– Men att vifta bort är mer bekvämt än att erkänna att historien missgynnat vissa. För då slipper man förhålla sig till att historien samtidigt gynnat en själv.