Efter tre diktsamlingar och en roman blev Johannes Anyuru äntligen färdig med det projekt han hela tiden gått och burit på: Boken om sin pappas liv. Romanen, som skildrar faderns resa från uppväxtens Uganda via Grekland och så småningom till Sverige, har fått kritikerkåren att jubla. Kulturnyheternas Ulrika Milles är bara en av många som givit boken fin kritik.
Vi träffar Johannes Anyuru på bokmässan i Göteborg. Strax efter ett seminarium, där han samtalat med fadersskildringskollegan Aleksander Motturi, berättar Anyuru om känslan av att till slut bli klar med en berättelse han på sätt och vis alltid har skrivit på.
Du har burit den här boken inom dig i många år. Hur känns det när den nu får möta läsare?
– Det är roligt att den har fått ett bra mottagande. Och det är roligt, och väldigt underligt, att en massa människor läser den här berättelsen som min farsa berättade för mig när jag var 15 år. Det var ganska nyligen farsan gick bort, i januari, men den här veckan har jag återigen tänkt väldigt mycket på honom. Jag tänker varje dag: ”Jag måste ringa honom och berätta att det går bra för boken!”. Sedan kommer jag på att det går ju inte. Den bestående känslan är att det är fint att andra människor tar del av min pappas berättelse. Han tyckte om att sjunga om sitt liv.
På seminariet beskrev du skrivprocessen som att du ”skrev ikapp med döden”. Var det svårt att sätta punkt i skrivandet?
– Ja, på så sätt att det kom nya detaljer hela tiden. Farsan låg där i sjukhussängen, och en dag berättade han hur han hade lärt sig att fäktas med en diabetesspruta. Han visade med sprutan hur man skulle hålla värjan. ”När har du lärt dig att fäktas?”, frågade jag. ”På officersskolan i Grekland, såklart”, sa han. Sånt kom fram hela tiden, ändlöst, saker jag ville skriva in i boken. Därför var det svårt att sätta punkt. Men någon gång måste man sluta skriva. Det var en punkt när han dog, när jag stod och tvättade hans kropp och sedan gick ut i vintern, då kändes det som att nu är också boken klar. Efter att han hade dött upplevde jag att jag kunde se vem han var för första gången. Jag förstod en massa saker om hans brister, hans mod, hans sorg och lycka. Jag såg allt i ett nytt sken. På sätt och vis var det bara möjligt att skriva klart den efter att han dött.
Känns det tomt nu när du har fått ur dig den här berättelsen?
– Jag tänkte redan när jag var 20 och började skriva poesi att berättelsen om min farsa var en viktig bok för mig att skriva. Jag ville skriva den så bra som möjligt. Det är också därför jag har dröjt med att skriva den och inte skrev den som min första eller andra bok. Nu känns det skönt att ha skrivit den, att den är klar och finns ute och berör andra människor. Och, du vet, jag har många idéer på nya böcker.