I Helle Helles roman ”Ner till hundarna” från 2011 får en författare beröm för sitt språk: ”Alla de där känslorna. Som inte finns där”, säger en man till henne.

Där har Helle Helle själv satt fingret på vad det är som gör hennes författande speciellt. Hennes böcker är korta, ekonomiskt berättade vardagsdraman där en oväntad handling ruckar på tillvaron för en stund.

Aktuell med ny roman

I hennes nya roman ”Om du vill” möter läsaren Roar som har sprungit vilse i skogen under en löprunda. De nyinköpta skorna är för stora, en blodblåsa har skavts fram och solen börjar gå ner. Mobilen är urladdad och mörkret faller över de jylländska skogarna.

Under hans sökande ut ur skogen möter han en annan joggare, en kvinna som även hon är vilse. När natten kommer söker de lä tillsammans i ett öde vindskydd och romanens berättare lämnar över spelrummet till den namnlösa kvinnan och historien om hennes liv.

– Experimentet med boken var: Vad kan man göra med en jag-berättare? Jag ville se om jag kunde berätta en persons historia genom någon annan. Kvinnans historia äter upp berättelsen inifrån som en alien, säger Helle Helle.

– Huvudpersonen Roar talar hela tiden om någon annan och inte om sig själv. Men det berättar också något om honom.

När romanen var färdigställd hade huvudpersonen och berättaren Roar flera kapitel som gav honom en bakgrundshistoria, men Helle Helle valde att ta bort dem.

– Det fungerade bättre om jag inte sa någonting om vad han kommer ifrån. Det allra viktigaste ska finnas i små doser, då blir det bättre. Detaljerna gör att det fungerar starkt bildligt.

Mobiltelefonerna förstör historien

Helle Helle låter sina berättelser utspela sig på landsbygden, men denna gång är de små orterna borta och skogen har tagit vid istället. I ett adjektivlöst landskap låter hon karaktärerna agera och samtala med varandra utan störande föremål som mobiltelefoner eller stadsliv.

– Jag har ett problem med mobiltelefoner i alla mina böcker. För de kan störa precis som i verkligheten. Då kan de kolla upp saker, de kan ringa en transport och det kan göra att de inte går vilse i en skog. säger Helle Helle.

– Jag har löst det på olika sätt i mina böcker för att få dem att inte använda en mobiltelefon. Likadant är det med var böckerna utspelar sig, om de är på landsbygden och sista bussen har gått måste de stanna kvar och göra något.

Vill inte kalla sig minimalist

Helle Helle debuterade 1993 med den experimentella ”Exempel på liv” som var en blandning av olika textfragment, en slags punktroman. 2005 fick hon sitt genombrott med boken ”Rödby-Puttgarden” och idag är hon en av de främsta rösterna inom minimalistisk realism, ett genrebegrepp som hon själv skyr.

– Jag ser inte mig själv som minimalist. Jag tycker det låter tråkigt och torrt. Men språket är så fullt av betydelse. Meningarna verkar bättre om de sitter stilla och jag inte förklarar för mycket. Kanske letar jag efter ett särskilt möte med läsaren som inte kräver så mycket förklaring, utan att man ser vad som står där, säger hon.

Detta språk har också en viss inverkan på läsaren. Det gäller att fokusera på detaljerna, handlingarna som karaktärerna utför och säger, ända ner till en så detaljerad nivå som kommaplaceringen.

– Jag tror att jag omedvetet tvingar läsaren att läsa långsamt, för om läsaren läser fort missar de till exempel att det är en man som är berättare eller att någon har blivit skild. Det är ett sätt att tvinga läsaren ner i tempo.

Letar sig fram till karaktärerna

Sammanlagt har det nu blivit sju romaner och ett flertal priser. 2009 vann hon bland annat P O Enquist-priset, och hon är tvåfaldigt nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Men skrivandet är fortfarande en kamp. Till stor del är det alla val och alla begränsningar som måste sättas upp i början av projektet som ställer till svårigheter.

­­– Jag tar otroligt lång tid på mig att skriva de första kapitlen när jag skriver en bok. Det sjuka med att skriva en roman är att du kan göra allt. Det är otroligt att så många romaner blir skrivna för det är så många val som måste tas under tiden, säger Helle Helle.

– Det blir allt svårare att skriva, för om jag redan har gjort en sak vill jag inte göra det igen. Men blir det inte svårare så har jag ju skrivit mitt bästa verk för länge sedan.