”Jösses så svalt!”

Uppdaterad
Publicerad

Kulturnyheternas recensent Ulrika Milles om David Lagercrantz fortsättning på Millenniumtrilogin: ”För att det ska bli en poäng i ett universum skapat av Stieg Larsson krävs mera politiskt mörker och mindre sentimentalitet.”

”Jösses!”

I David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons Millennium, ”Det som inte dödar oss”, utbrister stjärnjournalisten Mikael Blomkvist i sådana utrop och det är inte första gången man som läsare undrar hur det ska gå när Larssons uppdaterade folkhemsthriller, skriven på tröskeln till den mörka tid vi nu lever i, ska förvaltas av en annan författare.

Millennium-uppföljare

Mikael Blomkvist beskrivs alltså även språkligt som en daterad reporter vars skapelse tidningen Millennium är en plågsam påminnelse om det förflutna då journalistik handlade om ideal och samhällsnytta. Hans tidning har blivit uppköpt av den nya tidens mediebolag som räknar klick och snackisar och inte uppskattar grävande journalistiks tendens att smutsa ner.

Samtidigt slits en passionerad forskare i artificiell intelligens mellan sin vrede över att ha blivit bestulen på sina banbrytande – och farliga – resultat, och sina skuldkänslor över att ha försummat sin autistiska son (som kommer att visa sig ha exceptionella gåvor.) Och ja, Lisbeth Salander är tillbaka och det blir som vanligt fartränder i texten bara hon kliver ur sängen för att trycka i sig ”skräpmat”.

Här går rysk maffia samman med amerikansk underrättelseverksamhet och en huvudperson som aldrig nämns heter förstås Edward Snowden. Och precis som Guardian-journalisten Glenn Greenwalds bok om Snowdens arbete, ”Storebror ser dig”, är det här en romantisk berättelse om vad fri journalistik kan göra. Med inte så lite hjälp av en superhjälte och överlevare till feministisk superhackare som bor under pseudonymen V. Kulla.

Stieg Larssons Millennium-svit ses också som en hyllning till deckargenren och de tre delarna, pusseldeckare, polisroman och spionroman, vrider den lilla världens spegel mot samhällskritiken som mynnar i världspolitik.

David Lagercrantz har mest renodlat spionromanen i sin aktuella story om hur vårt globala övervakningssamhälle styrs av dunkla krafter bortom kontroll och insyn. En hycklande värld där de mäktigaste företagen hävdar att integritet är en förlegad social norm, och demokratisk insyn hindras med hänsyn till affärshemligheter, och vi blir lydiga konsumenter eller prisgivna flyktingar.

Men trots att David Lagercrantz ägnar mycket gestaltning åt ett stormigt och novembervidrigt Stockholm, där Lisbeth Salander hemsöks av gamla familjespöken, och inte bara måste rädda världen utan också ett märkligt barn, en vänsterradikal tidning och sin egen sinnesro, är detta en tillbakalutad medelåldersbok, liksom skriven av Mikael Blomkvist själv. Vart tog alla drömmar vägen om en rimligare värld?

Och tröttheten beror på att samtidsskildringen är så abstrakt: här syns inga tiggare på gatorna utan det mest utmanande är män som blir lite i hatten i pubvärmen. Handlingen berättas olyckligt fram i en långsam koreografi när inte säkerhetspoliser får repliker inkastade som ironiska brustabletter av märket Leif GW Persson.

Det i populärkulturen älskade citatet av filosofen Friedrich Nietzche, ”Det som inte dödar oss gör oss starkare”, som blivit bokens titel, hyllar ett solitärt krigarideal som passar vår konkurrensinriktade samtid perfekt. Men för att det ska bli en poäng i ett universum skapat av Stieg Larsson krävs mera politiskt mörker och mindre sentimentalitet än så här.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Millennium-uppföljare

Mer i ämnet