Ulrika Milles Foto: SVT

Milles om ”upprättelselitteratur”

Publicerad

I samband med Ebba Witt-Brattströms debutroman ”Århundradets kärlekskrig”, listar Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles tidigare verk av författare, främst kvinnliga, som uppfattats ha gått över någon slags gräns. Både föregångare och relativt nya titlar inom genren ”upprättelselitteratur”.

Carina Rydberg: ”Den högsta kasten” (1997) är författarens seger över den klassiska tragedin för en kvinna, hur modern tiden än är: att nekas den kärlek hon vill ha så att alla ser det. Rydberg bröt tabut att skriva om sitt begär och straffade världen genom att febrigt berätta allt om den fula ankungens kamp för att bli en oberoende svan. Det är en vacker och oskyldig roman som väckte bestört rabalder i det patriarkala svenska etablissemanget, men Rydberg är en dotter till Dorothy Parker, en knivkastare ur det maskulina amerikanska 1920-talet som också droppade citron på ömtåliga människors hjärtan med en vass penna medan döden stod vid krogbordet.

Stina Aronsson: ”Feberboken: stoffet till en roman” (1931), skriven under pseudonymen Mimmi Palm, är en berättelse om kärleken mellan Mimmi och den yngre poeten Hugo (skapad efter författaren Artur Lundqvist). Han blir en författare som klättar i karriären, hon en skrivande aspirant som står kvar, förbigången av det patriarkala kulturetablissemanget. Det påverkar kärlekens status, självkänslan, livskraften. Romanen kan läsas som ett modernistiskt manifest med dubbel innebörd: den laborerar med den litterära formen och den skriver fram nya sanningar om det kvinnliga begäret i en bok om att vägra drömma eller tänka ”likgiltigt eller tyglat”.  

Maja Lundgren: ”Myggor och tigrar” (2007): litteraturens farlighet ansågs stor på 1800-talet, det var ju den som kunde förena det privata och det offentliga, göra livets hårda sanningar tillgängliga för de blomlika kvinnorna som satt hemma. Därför måste litteraturens gränser för vad som fick sägas ständigt patrulleras av patriarkatets väktare. När Maja Lundgrens uppgörelse med kulturpatriarkatet gavs ut, verkade 1800-talets syn på kön och offentlighet fällas ner som en ridå i vår tid, och den febriga romanen dömdes ut som omoralisk, skriven av en psykiskt sjuk som förlaget borde ha ”skyddat”. Lundgrens maffiaberättelse om Camorran i Sverige och Neapel reflekterades som i en skrattspegel när lojaliteten med de utpekade männen, och deras förhållanden till kvinnor, blev störst hos kritikerna. Hennes ärende att skildra en korrupt och homosocial kulturmakt som straffar ut fel kvinnor bekräftades därmed.

Unni Drougge: ”Andra sidan Alex” (1996) är en äktenskapsroman och tidskrönika med självbiografiska spår av paret Mats och Unni Drougge och deras resa från grönavågen-liv med fem barn och alternativa Magazin April till hippt cityliv kring tidningen Slitz, som efter sammanslagningen av Ritz och Schlager blev en herrtidning för unga gubbar. Samtidigt gick kärleken i kras. Också i ”Boven i mitt drama kallas kärlek” (2007) är missbruk och kvinnomisshandel något som ingen låtsas om tills det inte längre går att blunda.

Maria-Pia Boëthius: ”Svensson, Svensson” (1979) är en roman som går i dialog med Ulf Lundells ”Jack” där huvudpersonen har ett förhållande med ”Marre Bottin” som nidporträtteras som en flåsig överklassbrud som vill ligga för mycket med geniet Jack. Förutom att vara en elegant hämndhistoria är ”Svensson, Svensson” en stenhård mediekritisk berättelse från Expressen om mediemaktens hunger efter tabloidfeminister och säljande brott som våldtäkt och övergrepp.

Martina Haag: ”Det är något som inte stämmer” (2015): Nyckelroman om en skilsmässa som är så färsk att nycklarna skramlar i mediebevakningens klickstatistik. Uppstagad av en tunn fiktiv ram, men med styrkan hos den klassiska upprättelseromanen att erkänna hur stor kärleken var och hur det känns att förlora den när exmaken börjar likna en mäklare som hatar allt som inte är nytt.

Märta Tikkanen: ”Århundradets kärlekssaga” (1978): ”Till min diskmaskin av märket constructa” tillägnade Märta Tikkanen sin debutroman ”Nu imorron” 1970. ”Anders” heter den alkoholiserade mannen och konstnären som återkommer i ”Århundradets kärlekssaga” men utan förklädnad, i en litterärt strängare form. (En förödande stor kärlek mellan de två författarna Märta och Henrik Tikkanen tar sig olika uttryck i deras verk. Henriks självbiografiska romansvit, ”adresserien”, en generationstypisk bekännelselitteratur som stämplade honom som ”blottare” i Svenskfinland, väjde inte för några mjukdelar när han lyfte på förlåten i republiken, i familjen, i sängen. Men han råkade aldrig lika illa ut som Märta Tikkanen som bespottades för sin banbrytande ”Män kan inte våldtas” långt efter att den blivit internationell succé. Som en sugande underström fanns Henrik Tikkanens missbruk, katastrofen som hotar att sluka allt som är viktigt.) På ett sätt är det ett drama som känns lika exotiskt fjärran som Strindbergs familjeliv. Mannen i polotröja och 70-talsskägg, världen delar in kvinnor i ärbara eller inte, konstnärsmyten bygger på mäns tillgång till krogar och varandra. Tillkämpad frigörelse där kvinnor blev underkända hur de än gjorde: stämplades frigida eller nymfomaner, manshatare eller älskarinnor, maktgalna eller offer. Vilken förfärlig tid. Vilken enorm kärlek.

Maria Sveland: ”Bitterfittan” (2007) hette romanen som förvandlades till ett tillmäle i debatten hos 10-talets ”jämställdister” där feminismen utnämndes till offerkoftegnäll. Svelands huvudperson Sara drömde om ett vuxet kvinnoliv som det i Erica Jongs och Suzanne Brøggers böcker: fyllt av glädje, frihet och knapplösa knull. (Jong medgav att det är ”sällsyntare än en enhörning”). Svelands Sara hör kvinnor ”vårda sina egna kärlekslögner” som består i att föräldraskap för män är ett fritt val, för kvinnor att säga upp abonnemanget på en del av sig själv. Den handlar om ensamheten inom den som ser orättvisor som förnekas och ställde den brännheta frågan om hur personligt och politiskt hör ihop. ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle om vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?”

August Strindberg: ”En dåres försvarstal” (skriven 1887-88) är en klassisk kulturmans krisbearbetning av den stora kärlekens död. Hoppet om dess återuppståndelse ger han aldrig upp, men kan inte befria sig från sin paranoida svartsjuka mot Maria (skapad efter dåvarande hustrun Siri von Essen) – han vet ju att hon kan vara otrogen eftersom han själv blev hennes älskade när hon var gift. Mönsterbildande för arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Ulf Lundell där arbetarklassmännen tar revansch på överklassen genom att erövra och förakta dess kvinnor. Strindberg skriver fram upprättelselitteraturens frihetsrus efter katastrofen: kärleken var ändå den största elden. ”Alla män vill vara Strindberg, men i vår tid är det bara kvinnor som har förutsättningen. Dvs: inget att förlora”, som Aase Berg skrivit. I nyutgåva 2012 med förord av Märta Tikkanen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Århundratets kärlekskrig

Mer i ämnet