Författaren Johannes Anyuru är tillbaka. Foto: TT

Recension: ”Bättre politiska romaner skrivs inte om vår tid”

Publicerad

Johannes Anyuru är tillbaka med romanen ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”, en dystopisk skildring av ett Sverige som tagits över av högerpopulism och motsättningar. ”Bättre politiska romaner skrivs inte om vår tid”, menar Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles.

Om man måste välja en stark känsla för stämningen i samhället just nu, är det nog rädsla. Inte oro eller missnöje eller andra signalord i den politiska debatten, utan rädsla.

Som i Johannes Anyurus nya roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Det är en roman skriven i rädsla, om rädsla. Om rädslan som hör hit, ”till detta land”. Rädslan när högerpopulism och rasism växer. När ord och värderingar förskjuts så att sanning blir en aspekt bland andra och tidigare otänkbara yttranden plötsligt blir möjliga att säga.

Rädslan kanske allra mest som en känsla av overklighet, av bedövad förvirring. ”Det var inte hit vi skulle”, säger en kvinna i romanen, och det är en nyckelmening. Det är hon som är med i ett IS-troget terrorangrepp mot en bokhandel där en kontroversiell konstnär pratar, och plötsligt börjar tveka om uppdraget.

Det är också hon som i romanens science fiction-nivå skriver den berättelse från framtidens Sverige som författaren i boken får läsa när hon är inlåst på en rättspsykiatrisk klinik.

Det är en mardrömsskildring där hotet från dagens högerextrema och islamistiska terror fött en fascistisk stat. Muslimer tvingas skriva på medborgarkontrakt för att inte kallas Sverigefiender, medborgargarden skyddar ”svenskarna”, islamofober och islamister har samma mål: våld.

Är det galenskap att tro på hennes bild av ett framtids-Sverige som fängslar vissa medborgare i särskilda enklaver till miljonprogram? ”Det var inte hit vi skulle”, men hur kom vi dit? Vem är denna sentida Kassandra-kvinna som kommer med isande varningar ur en värld där tiden verkar ha satts ur spel? Det är författarens skrämda frågor.

Johannes Anyuru har alltid använt gamla myter i sitt skrivande om det akut samtida, det gör han nu med Han citerar på försättsbladet en fånges ord från Guantanamo, om hur tiden löses upp på en sådan plats, och låter dem möta några rader ur Harry Martinsons rymdepos Aniara från 1956, som handlar om en grupp överlevande människor som virvlar ut i evigheten när deras rymdskepp går sönder.

Det enda de har att lita på är Miman, den stora datorn som härbärgerar mänsklighetens alla lidanden innan den en dag brister av sorg. Den kvinnliga piloten ombord på Aniara heter Isagel, som också är ett av namnen på den okända unga kvinnan hos Anyuru. Hon och hennes text är alltså en nyckel.

I Sverige pågick under andra världskriget en intensiv debatt om vad som kallades beredskapsprosa: konflikten i att författare riskerar att skriva ”aktivistprosa” eller ”plakatpoesi” i sin kamp mot nazismen. Förlora sin konstnärlighet för sin övertygelse när de låter estetiken tjäna politiken.

Det är som om vi fortfarande är rädda för en politisk litteratur (för debatten återkommer alltid), men den kan ju se ut såhär: komplex, utmanande och vacker.

Dystopiska science fiction-romaner kan frilägga smärtområden i ett samhälle och suga in oss i en thrillerspänning. På senare år har det kommit alltfler verk om stängda gränser och krympta mänskliga rättigheter i postapokalyptisk science fiction-kostym. Senaste året har vi kunnat läsa Camilla Stens ”En annan gryning”, Åsa Ericssons ”Epidemin” och alldeles nyss Mikael Berglunds ”Smekmånader”. Också hos Anyuru finns Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” från 1932 som ett spöke i bakgrunden.

Men Johannes Anyrus roman ligger så nära verkligheten att det svindlar – här finns terrorattentatet i Köpenhamn mot Lars Vilks, morden på Charlie Hebdo-redaktionen i Paris och unga IS-resenärer – att science fiction-temat plötsligt fungerar som en tröstande dörr mellan fantasin och verkligheten.

Som läsare vill man fly verklighetens våld som romanen beskriver så igenkännligt, men därinne i fiktionen (i fiktionen, visst, men skriven så att den tydligt kan betvivlas, precis som författaren i boken gör) är det ännu värre. 

Det samtida Sveriges perversa uppgradering i den berättelsen – där allt vi fruktar idag redan har hänt – är en mardröm.  Så man flyr tillbaka som läsare, tillbaka till romanens grundberättelse.

Det är vad den här romanen gör: tränar upp vår känsla för hur gränser känns att passera.

Kanske utmanar Anyuru både till höger och vänster – att romanen kan göra det är en av dess styrkor – med den tunga spänningen mellan rädslan och vår längtan efter något annat, något som kan vara heligt. En plats där titelns våld som leder till undergång en dag ska upphöra, mödrarnas tårar för både terrorister och offer, slutar falla.

”Det var inte hit vi skulle”. Är det inte ett problem för oss alla vart vi ska – utkastade i solsystemets mörker?

Här virvlar snöflingor och nattfjärilar som symboler för hemligheter och helighet, men framförallt de stormvindar som återkommer i Anyurus författarskap som ett förebud och en varning, men också en hälsning från andra tider.

”Det var inte hit vi skulle”. Men vart?

 Bättre politiska romaner skrivs inte om vår tid.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer