– Var jag än är, på gatan, på marknaden, i en butik, var som helst. Mitt öra fångar hela tiden nya ord. Flaubert kallade sig själv pennans man. Jag är örats kvinna, jag lyssnar alltid, säger Svetlana Aleksijevitjs när SVT:s Ann Victorin träffar henne hemma i hennes lilla lägenhet i Minsk.
Svetlana Aleksijevitj har lyssnat i tusentals timmar. Hon har mött människorna vid deras egna köksbord, samlat in deras tankar, känslor och drömmar.
Kartlägger trauman
I serien ”Utopins röster” har hon berett plats åt personerna som sällan hörs i den traditionella historieskrivningen. Människorna bakom sovjetstaternas nationella trauman, som kriget i Afghanistan och Tjernobylkatastrofen. I den första boken ”Kriget har inget kvinnlig ansikte”, berättar hon om kvinnorna som stred som frivilliga för den Röda armén under andra världskriget.
Redan som barn, i en liten by på den vitryska landsbygden, visste hon att ville bli författare.
– Jag bär alltid minnet av barndomen med mig. Av kvinnornas röster. Vi bodde ju på landet, där man hörde de gamla kvinnornas röster. Efter kriget fanns det inga män. Rösterna var så sorgsna. Vi hade fullt med böcker hemma. Men det intressantaste... Allt om gamla tider lärde jag mig ute bland folk. Jag hörde jämt de rösterna, säger hon.
Skapat egen genre
Svetlana Aleksijevitj kokar kaffe, dukar fram kanderad ingefära och nötter. Lägenheten i Minsk är belamrad med böcker. I bakgrunden ringer telefonen.
– Bry er inte om den. Det ringer hela tiden. Jag skulle kunna sitta hela dagarna och bli intervjuad.
Det har varit hektiskt sedan hon tilldelades Nobelpriset i litteratur för sina ”mångstämmiga verk”, som Svenska akademien uttryckte det. Svetlana Aleksijevitj har skapat en egen litterär genre i gränslandet mellan journalistik och prosa.
– För mig är alla nyanser viktiga. Små detaljer, hur stämningen förändrats, hur samtalet böljar fram och åter. Allt det har betydelse. Och utan sådan här teknik går det inte att fånga, säger hon.
Svetlana Aleksijevitj har avverkat många bandspelare i sin jakt på människors berättelser.
– Jag har kanske fem stycken. Men jag har också många sådana här gamla diktafoner. De är svåra att få tag på nu för tiden. Jag tycker om den här, den är så enkel, liksom mer människovänlig, säger hon och visar upp en liten blänkande silverapparat.
Levde i exil
Nu bor Svetlana Aleksijevitj åter i Minsk. 2011 återvände hon hem efter att ha tillbringat elva år i exil, varav två år i Göteborg. Det var trakasserierna från regimen som tvingade henne att lämna landet, efter att ha gjort sig känd som en frän kritiker av president Lukasjenko.
– Jag började som idealist. Jag trodde till och med på socialismen. Det var i allra första början. Sedan vandrade jag alla möjliga besvikelsers vägar. Slutligt fri blev jag efter att ha varit i Afghanistan. När jag såg vad våra trupper gjorde där blev jag en annan människa. Jag blev författare. Jag förstod saker, fast inte allt, om människorna och livet.