Ulrika Milles, litteraturkritiker på Kulturnyheterna. Foto: SVTVisa alla (2)
Visa alla (2)

Ulrika Milles: Varför vågar inte Svenska akademien vara fri?

Uppdaterad
Publicerad

Vad för nytt blod behöver Svenska akademien? Inför det stundande årsmötet den 20:e december blickar Ulrika Milles mot Ulf Lindes tomma stol.

Svenska Akademien delar årligen ut priser och stipendier för ungefär 2,5 miljoner kronor (förutom Nobelpriset).

Även om det regelbundet kommer kritik mot akademien för slarviga och nepotistiska stipendiebeslut (senast Ebba Witt-Brattström i SVT:s Min sanning 8 oktober) är det ekonomiska akademistödet viktigt. Det skapar arbetstid åt mottagarna och ger dessutom symboliskt kapital.

Kanske är värderingen av intellektuellt och konstnärligt arbete akademiens viktigaste bidrag till samtidskulturen. Den brukar ju annars mäta i siffror, klick och maximal nytta. 

Akademien brukar kallas en garant för kunskapens och bildningens värde – allt det som sjunker som en sten i dagens Sverige, både i Pisa och politik. Den står unikt fri från myndigheter, dagspolitik och lobbyister.

Men den stänger dörren mot offentligheten där den behövs.

Tydligast blir det när Nobelpriset i litteratur delas ut och akademins inre logik krockar med den mediala. Akademien hävdar prisets litterära status, medan omvärlden tolkar det politiskt.

”Man måste vara som sheriffen i Dodge City”, sade förra ständiga sekreteraren Horace Engdahl i SVT:s dokumentär ”Snille och smak” i höstas.

Och den nuvarande sekreteraren Peter Englund beklagade att Jorge Luis Borges aldrig fick priset för att han ansågs för lierad med den argentinska juntan under 80-talet då priset tydligen låg snubblande nära.

Där fegade Akademien, menade Englund. Men att prisa en författare som anklagas för lojalitet med en sittande militärdiktatur hade väl varit extremt politiskt?

Pressmeddelandet som Akademien sände ut den 2 mars 1989  för att försvara att man inte protesterat mot fatwan mot Salman Rushdie, spökar fortfarande.

”Svenska Akademien har som princip att inte uttala sig i frågor med politisk innebörd, bland annat för att inte därigenom utsätta sig för misstanken att utdelningen av Nobelpriset skulle ha politiska grunder.”

Orden för tankarna till ett artigt middagsbord där tal om litteraturens villkor byts mot kommentarer om vädret. Sedan dess har akademin till exempel protesterat mot Dawit Isaaks fångenskap sedan 12 år i Eritrea, men är fortfarande ganska tyst.

Varför ska man bry sig om det?

För att det som akademien står för – det fria ordets utveckling, historia och möjligheter – på en gång är så utsatta och grundläggande värden, är det viktigt att akademien vårdar sitt eget symboliska kapital. Enskilda medlemmar representerar förstås sig själva, men medlemskapet följer dem i offentligheten.

De är också röster inifrån en exklusiv grupp intellektuella, och som sådana får de inte framstå som slarviga, revanschistiska eller likgiltiga för sin gärning. Som de gör när lojaliteten mot gruppen tycks gå före självständighet.

Som när frågor om politisk värdering, när kinesiska författaren Mo Yan fick Nobelpriset 2012, tas emot som förolämpningar istället för att diskuteras med hetta. Som om våldsamma diskussioner om estetik, moral och politik förminskade Akademien.

Göran Malmkvists läckta privata mail bekräftar att värderingen av konst aldrig är ren från egenintressen, att gränsen mellan privat och offentligt sätts på spel när makt samlas. Det borde vara en plikt att också andra medlemmar utnyttjade den privata auktoritet akademien ger och höjde en motröst. Och inte bara mot Malmkvist.

Finns ett ansvar att vara lojal mot akademien är ansvaret större mot omvärlden.

När alla debatter tystnat och skandalerna tonat bort är det Svenska akademien som har den skarpaste iscensättningen av vad liv och historia är, vad ett samhälle skapas av. Det handlar om den tomma stolen.

När den står inskjuten och kall utan att tillhöra en medlem av sällskapet uppstår ett avbrott i en lång historia. Den ropar efter en ersättare som tillför något eget, men kan föra den kollektiva fanan vidare.

Det ibland lysande inträdestalet, som den nya medlemmen ska hålla över sin föregångare då hen vinner inträde, är en ritual skapad för övergången mellan individer som tillsammans skapar ett kollektiv. Därför ska man bry sig om akademiens öden: som en del av vår nationella självbild som årligen reproduceras genom ritualer som Nobelpriset, som ger en unik möjlighet till internationellt genomslag.

Ett uråldrigt regelsystem, där den svenska kultureliten leker med jetonger i ett rollspel grundat i Gustaf den III:s 1700-tal, kräver en publik som hålls på behörigt avstånd. Den leker man inte med. Hur skulle man kunna modernisera en sådan institution?

Men tänk om den kunde agera mer som ett litet Amnesty, som Pen-klubben, eller Civil Rights Defenders!

Med nya ledamöter (efter Ulf Lindes bortgång) som inte är rädda för det politiska i litteraturen, som tar i strid i offentligheten, skriver artiklar, ställer frågor. Som blev synliga medlemmar i en akademi med en unik möjlighet att vara kontroversiell eftersom den är självständig. Det skulle göra den svenska offentligheten större – och det behövs.

Akademin tar inte order från någon.

Varför vågar den då inte vara fri?

Ulrika Milles, litteraturkritiker.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Kulturkommentar

Mer i ämnet