• Viktigt meddelande:

    Det brinner i ett övergivet slakteri i södra delen av Hultsfred i Kalmar län med kraftig rökutveckling. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Kalmar. Läs mer

Ulrika Milles Foto: SVT

”Att läsa Kertész är att kastas in i det europeiska mörkrets hjärta”

Publicerad

När Imre Kertész fick Nobelpriset i litteratur 2002 fick vittneslitteraturen vingar i offentligheten, från att ha uppfattats som någon sorts sakprosa med polisprotokollets stenstil.

Begreppet myntades på 1970-talet av Elie Wiesel, författare och liksom Kertész överlevare ur Förintelsen, och är en laddat genre som balanserar mellan minne och språk som ska uttrycka erfarenheter som är så omänskliga att de ofta saknar ord.

Nobelförfattare som Herta Müller (2009) och Svetlana Aleksijevitj (2015) använder ett fragmenterat skrivande för att gestalta sådana erfarenheter, Kertész skrev förenklat uttryckt en mer sammanvävd prosa som låg som ett nät över ett stort ropande nej.

Det nejet dominerar hans kanske mest kända bok ”Kaddish för ett ofött barn” (andra delen i trilogin som börjar med det internationella genombrottet ”Mannen utan öde” och slutar med ”Fiasko”) som handlar om det som gjorts omöjligt av Förintelsen.

Filosofen Theodor Adornos ord om att det efter Auschwitz är omöjligt att skriva poesi, är berömda. Kertész vände på dem. ”Efter Auschwitz kan man bara skriva poesi om Auschwitz”.

Men har man varit barn i Auschwitz kan man inte bli far, menar ”Kaddish för ett ofött barn” som är skriven som en människas bön till sig själv (kaddish är den judiska bönen som bes för de döda) om att förbli levande och ändå få frid.

Den är skriven i en enda andhämtning som ökar läsupplevelsen av bön om förskoning, långt från alla vindlande minneserinringar á la Marcel Proust. Imre Kertész röst ”vill inte minnas”, vill inte doppa ”barnkex” i sitt påste, men minnena vägrar dö.

Att läsa Kertész är att kastas in i det europeiska mörkrets hjärta men göra det med 1900-talets bästa litteratur i ryggen eftersom Kertész skriver som inifrån ett oändligt bibliotek där alla plågade röster prövat vad det är att vara människa.

Förintelsen är en världserfarenhet, menade han, en tragedi med mekanismer som oljas upp igen, i små detaljer, gester och politiska beslut, i Ungern där den då överlevande tonåringen Imre skulle skapa ett nytt liv under ett nytt förtryck. Han var tvungen att stanna i Ungern (som skulle censurera och förbigå honom med tystnad i decennier) för att språket var hans enda hemland, har han sagt.

Att han bara bytte nazismens koncentrationsläger mot stalinismens, som han uttryckt det, gjorde att han tydligare såg hur människor förbereds för det totalitära.

”Auschwitz” framträder för mig i faderns skepnad, ja, orden fader och Auschwitz väcker samma genklang hos mig”. Det vill säga patriarkatets familjer och skolsystem är små ekon av de stora strukturerna.

Det är den här blicken som gör hans författarskap så oförutsägbart, att vittnets specialslipade syn drabbar det moderna samhällets villkor om det så handlar om arbetsmarknad eller personlig bakgrund.

Uppvuxen i en sekulariserad judisk familj har han sagt att det var nazisterna som gjorde honom till jude – samma anpassningens mönster som syns i dagens högernationalism och i Europas taggtrådsgränser mot flyktingar.

Vi väljer vad vi ser, säger Imre Kertész författarskap, och blicken formar inte bara dem vi betraktar, utan också oss som ser på de andra.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Imre Kertész död

Mer i ämnet