När någon frågade om Ester Nilssons roll i Lena Anderssons nya bok, var mitt svar att nej, Ester Nilsson är historia nu, hon har inget att göra med Anderssons berättelse om hundra år av svenskt samhällsbygge. Men jag hade nog fel.
För det som förenar de två romanerna om Ester Nilsson med ”Sveas son” med undertiteln ”En berättelse om folkhemmet” är frågan om att vara sann mot sig själv, och våga, kunna vara det. Och vad denna moderna möjlighet till sanning – vi skulle kunna kalla det självförverkligande – kräver för att bli möjligt. Ett samhälle med en stark stat? Tillit? Inre resning?
Ragnar Johansson, Sveas son, född 1932 när Socialdemokraterna inledde sitt långa maktinnehav (undantaget andra världskrigets samlingsregering). Han skulle kunna vara far till Ester Nilsson, hon som gick in i kärleken med ”en totalitär ambition” medan han är så måttlöst rationell att han dömer ut vetenskap, eftersom den riskerar att vara ideologiskt styrd. Känslor är för dem båda ett främmande språk, samtidigt som känslor hotar att äta upp dem inifrån.
Ragnar blev slöjdlärare för att han inte vågar bli den möbelsnickare han har begåvning till. Han som vet allt om träets inneboende form, håller sin egen inneboende form gömd. Som huvudperson liknar han ibland en galge i en idéroman som är sparsam med rekvisita och väderlek, med kläder och rum.
”En berättelse om folkhemmet” sträcker sig över tre generationer och vill beskriva folkhemmet som tillstånd, lite grann så att tanken går till Lars Gustafssons stora projekt ”Sprickorna i muren”, där läraren Lars i romanen ”Yllet”, ifrågasatte det svenska 70-talet.
Uppgörelser med folkhemmet av till exempel Jan Myrdal och Majgull Axelsson handlar ofta om livslögner, maktens övergrepp eller medborgerlig illojalitet. Här är det mera grått och skötsamt, som ett ode till vanligheten och plikten. Jag känner så väl igen det från den uppfostran jag fick av borgerliga föräldrar födda på 30-talet.
Anderssons roman saknar vrede i uppgörelsen med Sverige, utom när det kommer till dottern Elsas tid, som är vår tid nu – där blir Lena Andersson programmatisk och motstridig som sina DN-krönikor. Satir om sossesverige blir det alltså paradoxalt mest i nuet när Sverige nyliberaliserats, också av socialdemokratin själv.
Jag tror det är Lena Anderssons sätt att hantera de tre generationerna Johansson, där mamma Sveas hårda liv av arbete och försakelse får en hjärtskärande upplösning av förlorade möjligheter, som ändå ger en känsla av liv.
Svea noterar att det bara finns en person som vill tala ordentligt med henne och röra vid henne, och det är Ragnars dotter Elsa – vars avhopp från idrotten berövar Ragnar meningen med livet.
Istället befriar hon sig själv och blir akademiker, och därmed främmande för sin far. Stumheten i det är romanens undertext: Ragnar som aldrig talar ordentligt med sin mamma och aldrig rör vid sina barn.
Romanerna om Ester Nilsson hade en inre dubbelhet: den omutligt logiska kvinnan som drevs av det mest ologiska av allt, passion, in i ett självbedrägeri, en fantasi om kärlek. Också Ragnar drivs av passion in i ett liv som han själv inte tycker om.
När muren i Berlin faller tvivlar Ragnar. Han som haft det lättare att identifiera sig med ”gränsvakten än rebellen” blir nu en ”onödig människa”. Ja, han funderar nästan alltid så dogmatiskt. Föraktet för akademiker och kulturarbetare är genomgående – ”de abstrakta luftlagrens människor med tillgång till beklagandets och gnällandets pennor och mikrofoner” – för att inte nämna utopiskt tänkande – fast just drömmen om något annat borde vara naturligt för folkhems-Ragnar fast det är förhatligt för författar-Andersson.
Under våren reser författaren Lena Andersson runt som i en egen valrörelse och pratar med folk om boken. Det lär bli intressanta samtal – det här är en roman som ropar på ett kollektiv av läsare.