Plötsligt reser de sig: Den ratade älskarinnan, den misshandlade hustrun, den bedragna flickvännen. Just nu drar en våg av romaner om svek, tvivel och ursinne inifrån de mest skambelagda kvinnliga erfarenheterna fram genom den svenska litteraturen. I Åsa Beckmans uppmärksammade essä ”Nu skriver sig kvinnorna bort från kärlekspakten” i Dagens Nyheter i vintras fick den ett namn: upprättelselitteratur.
– Det är vittnesmål från en skambelagd position. Det har funnit en tysthetsnorm kring vissa kvinnoroller, som älskarinnan, som varit lojal med den gifte mannen och tystat ner det som har hänt. Nu berättar man, lojalitetspakten är bruten, säger Åsa Beckman.
Vägrar underordnas
Gemensamt för upprättelselitteraturen är att den ofta är sprungen ur författarens egna liv, litterärt gestaltad till en allmängiltig kvinnlig erfarenhet. Lena Anderssons självdestruktiva älskarinna Esther i ”Egenmäktigt förfarande” och Martina Haags bedragna hustru Petra i ”Det är något som inte stämmer” vittnar från skilda sidor, men har det gemensamt att de vägrar skämmas.
– Det är egentligen inte fråga om hämnd, utan upprättelse. Jag utgick i essän från ett romanutdrag av Aase Berg, skriven ur en rasande älskarinnas position: När han går tillbaka till sin fru väljer hon att inte vara lojal. Att berätta blir ett sätt att återta makten, säger Åsa Beckman.
Ebba Witt-Brattströms upprättelse
Ebba Witt-Brattströms nya roman ”Århundradets kärlekskrig” är en sårig skildring av ett döende äktenskap, och skriver med självklarhet in sig i genren.
Romanens kvinnliga jag är en framstående feministisk röst, mannen en vördad författare i ”Styrelsen”. Att inspiration hämtats ur författarens tidigare äktenskap med akademiledamoten Horace Engdahl är Ebba Witt-Brattström öppen med, men avfärdar samtidigt bestämt att boken är självbiografisk – själv kallar hon det upprättelselitteratur.
– Hennes roman är ännu ett exempel i den vågen. Den är också så mycket mer än en enkel anklagelse om att ”han gjorde det och det”. Istället beskrivs en sorglig helvetesdans. Och kvinnan är verkligen ingen hjältinna, utan vi följer två människor som utvecklat ett oerhört hat mot varandra, säger Åsa Beckman.
Problematisk gränsdragning
När mannens hat övergår i fysisk misshandel fångar det också genrens problematik: gränsdragningen mellan fiktion och självbiografisk erfarenhet. Föregångare som Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” och Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” namngav sina manliga motparter, med offentligt gatlopp som följd. I Carina Rydbergs fall i en kulturdebatt om det omoraliska i att nedgöra en person i romanform, medan Maja Lundgren rätt och slätt avskrevs som psykiskt sjuk.
I den nya vågen av vittnesmål har huvudpersonerna fiktionaliserats (Även om Roy Andersson utropade sig själv till kulturpatriarken Hugo Rask i ”Egenmäktigt förfarande”). Precis som Witt-Brattström har Lena Andersson och Martina Haag varit tydliga med att de skrivit fiktion, även om inspiration hämtats ur det egna livet. Frågan är om det accepteras av samtiden denna gång.
– Man kan ofta ana hur en litterär diskussion kommer att låta, men när det gäller ”Århundradets kärlekskrig” är den svår att förutse. Antingen bedöms boken som ett litterärt verk, eller så får vi en ny, moralisk diskussion: får man skriva på det här sättet?, säger Åsa Beckman.
– Jag tycker man ska bedöma den estetiskt och diskutera temat. Vad är det för mekanismer som får en från början stark kärleksrelation att glida över i sådant hat, där det till och med förekommer misshandel? Det är långt mer intressant än eventuellt självbiografiska förlagor, fortsätter hon.
Upprättar läsaren
”Den högsta kasten” gavs ut 1997, och under de drygt 20 år som gått sedan dess har upprättelselitteraturen gått från explicit självbiografisk till garderat fiktiv. Kanske en logisk utveckling när föregångarna fastnade i frågan om författarnas egna liv och moral, snarare än ämnet de berörde: upprättelsen för en bespottad kvinnoroll. Än idag förknippas Carina Rydberg och Maja Lundgrens författarksap med kontroversen.
Samtidigt kan valet av fiktion framför självbiografi betraktas som en ovilja att själv dras in i samma skamfyllda roll: Förändras tabut kring de här frågorna när inte ens författarna vill prata om sina egna upplevelser?
– Ja, det tror jag. Man behöver de som går före, som säger att så här är det okej att känna. Det kan fungera som en befrielse: Vi är fler, du är inte ensam. Det blir en upprättelse även för läsarna, säger Åsa Beckman.