Journalisten Joakim Medin har wallraffat på riktigt: färgat håret, anlagt skägg och falsk identitet, till och med burit en dold mikrofon. Så utrustad har han snackat sig in i de svenska sexturisternas subkultur:
– Skål på er gubbar!
– Men vafan, en till svenskjävel! Hur länge har du varit i Thailand då?
Och sen är det igång. Pratgladare studieobjekt är svårt att tänka sig.
Det där med mikrofonen är inte så dumt tänkt – och jag förstår att Medin i förordet är noga med att beskriva metoden: han har spelat in alla samtal han återger. Det skulle annars vara lätt att bli svepande och ungefärlig när målet är att skildra något som liknar karikatyr men inte är det.
Det här är ju ett reportage om något som redan är känt – sexturism till Thailands prostitutionsindustri – men som ändå har en magstarkt avslöjande kvalitet.
Något tiotal sidor in i boken gör reportern en iakttagelse som sammanfattar projektet – i sin enkelhet, i sin chockerande rättframhet. Han befinner sig på en strippklubb/bordell med sina nyfunna svenskvänner. På scenen pågår gruppsexshow: unga, thailändska kvinnor smeker, slickar, spelar att de är övermannade av lust. Publiken: stirrande män från andra länder.
Medin tänker att männen betraktar kvinnorna som djuren på ett zoo. Men, fortsätter han, ”jag får istället känslan av att jag besöker ett zoo där jag betraktar kåta män från hela världen”.
Det är ingen vacker mansbild: fånstirrande, svettiga män, rusiga av öl och sin oinskränkta makt som köpare, män som slickar och klämmer på unga kvinnor mot betalning, med ståndet putande igenom semestershortsen. Bristen på blygsel är slående inuti sexturisternas bubbla.
Joakim Medin är skicklig på att berätta om det han själv varit med om, mindre effektiv i analyspartierna och intervjuerna med experter som förvisso innehåller både fakta och helhet men saknar motstånd och energi.
Ett gemensamt drag han finner hos sexturisterna är en stark politisk sympati för Sverigedemokraterna: de tycker att fosterlandet är på fallrepet, nedtyngt under feminism, mångkultur och muslimsk invandring. Det socialkonservativa/högernationalistiska projektet i stort strävar ju mot ett slags återupprättelse för nationen, som också är en återupprättelse för mannen och traditionella – så kallade ”naturliga” – hierarkier. Den starka politiska kärnan i sexturisternas världsbild är spännande och högst relevant att lyfta fram.
Däremot tycker jag att Medin gör fel när han ägnar några sidor åt att SD:s partiledare Jimmie Åkesson firade julen 2018 på en svenskägd krog i semesterorten Phuket. Det kanske ser ut som det betyder något i sammanhanget, men gör det inte.
Det är också lite tröttsamt att han inte kan avhålla sig från att ta avstånd från sina studieobjekt i texten. Allt som oftast utropar han att deras åsikter är groteska, i ett slags sidorepliker till den införstådda läsaren. Det ger tyvärr boken en liten anstrykning av PK:ism som det verkligen inte hade behövt ha.
Men boken är synnerligen läsvärd ändå.
Joakim Medins bok, som bygger vidare på en uppmärksammad rapport han publicerade i fjol, är reportage i sin grundform. Behållningen, som är avsevärd, ligger i mötena med männen. De öppna och glada sexturisterna från Sverige. Männen som rest från feminism och krävande kvinnor i Sverige, till en levande porrfilmsfantasi i solen, där kvinnorna är tillgängliga för femhundra kronor. Männen som i all sin uppsluppenhet ändå vet, någonstans inom sig, att fantasiliv levs till ett pris. Bakom de rödsvedda garvande ansiktena skymtar själar i förruttnelse.
Insikten att sexköp mer än något handlar om makt – och möjligheten att utnyttja den – djupnar under läsningen.