Den första känslan när Sibille Attars karakteristiska sångröst bryter ut på A history of silence är: Wow, det var längesen. Det medvetet skeva sättet att sjunga på, gärna på bruten engelska a la Björk eller Fever ray, har inte åldrats alldeles väl. Snarare än originellt låter det idag rätt tillgjort, manierat och framför allt väldigt omodernt.
Men så är det också ett tag sedan som Sibille Attar var indiesveriges största älskling. Då, under tidigt tiotal, släppte hon en debutplatta som välte omkull hela musiksverige. Sleepyhead var rolig och smart samtidigt som den var djup, vacker och väldigt egen.
Men sen blev det tyst. Tröttheten som kom av att försöka anpassa sig till andras åsikter kring hennes musik ledde till musikaliskt dödläge och en lång paus som inte bröts förrän 2018 med EP:n Palomas hand. Först nu kommer alltså uppföljaren till debuten som fått det passande namnet A history of silence.
Attar har både skrivit, spelat in och producerat albumet själv. Och det övergripande temat är mycket riktigt frigörelse. Inledande Hurt me är en skitförbannad låt som inte tar några fångar och som sätter tonen för resten av skivan. Hon blandar engelska, franska och svenska som om hon vill vara riktigt säker på att budskapet verkligen går fram:
”Jag kommer inte längre tvingas lyssna på din röst, jag behöver dig inte längre”
Det finns låtar om kvällarna man är sist kvar på festen och blir den där jobbiga jäveln som vägrar gå hem, som supit sig skitfull fast man egentligen inte ville berusa sig, bara bedöva sig. Och en snygg cover på Madonnas fina fadersmord från 1989, Oh Father, om hur annorlunda allting känns när man slutar försöka pleasa.
Det är inte den enda 80-talsflirten. Saxofon, glittriga syntar och skönt släpiga trummor hörs både här och där. Och hon lyckas skapa en alldeles egen take på shoe gaze helt utan reverbade gitarrer men med sång genom luftigt filter och en atmosfäriskt distad orgel.
Det är enkelt att höra vad en mer mammonsk producent hade velat stryka eller ändra. Den förhatliga blockflöjten på The world is on fire som låter som om lågstadiet satt ihop en samhällskritisk låt för lunchrastkonserten, till exempel. Eller första refrängen på Hard 2 love, som stannar upp hela låten istället för att lyfta och explodera.
Men det är så klart meningen, och det är både snyggt och smart hur hon flera gånger låter budskapet lira med musiken. Hard 2 love handlar om att få vara sig själv även om det kanske innebär att man blir svårare att älska. Alltså får även låten vara lite svår att älska, med lite skev och omodern sång, tills den fångar en trots allt – eller kanske snarare just därför.