Chris Yeung var ordförande för Hongkongs journalistförbund i fyra år, och avgick precis. SVT träffade honom 2019, under en sensommar av våldsamma protester som skulle kulminera i de krigsliknande bilderna från belägringen av Hong Kong Polytechnic University. Igår frågade jag honom hur läget har varit sedan dess, vad har hänt sedan vi sågs?
– Det har varit som en berg- och dalbana – som bara går neråt, sa han.
I Journalistförbundets rapport för året 2019 kan man läsa om flera exempel på attacker mot yttrandefriheten i Hongkong. Till exempel att ett fraktbolag vägrade skicka böcker med politiskt känsligt innehåll mellan Hongkong och Taiwan, eller att den förre chefsministern CY Leung drev en kampanj mot Apple Daily på Instagram. (Han lade konsekvent upp bilder på alla helsidesannonser i tidningen och kritiserade företagen som köpt annonsplatserna.)
Den senaste tiden har det gått allt snabbare utför. För ett år sedan började den svepande Säkerhetslagen att gälla, och sedan dess har politisk opposition blivit svårare och svårare.
Frågan som har fått sitt svar idag är den här: Kommer Hongkong att bli mer som Kina eller kommer Kina att bli mer som Hongkong?
1997, när Hongkong blev kinesiskt, fanns flera olika svar på den frågan.
En actionfilm från Hongkong som heter Wu Jian Dao (Infernal Affairs) från 2002 ger det psykologiska-thriller-svaret på den frågan. Den utspelar sig runt återlämnandet, och handlar om ett slags schizofren Hongkong-identitet som slits mellan gott och ont, berättat genom två unga poliser. Chan är mullvad i maffian och Lau är maffians mullvad i poliskåren. (Hollywood gjorde en version utan den suggestiva politiska nivån, The Departed.)
Huvudpersonerna speglas i blixtrande skyskrapsfasader tills man inte vet vem som är vem. I en scen deltar skurken, Lau, i en ceremoni för återlämnandet. Han klättrar genom etablissemanget utan några skrupler, vårdar sin fasad och tjänar den som är herre för tillfället. Chan hankar sig fram i samhällets utkanter, tvingas göra alla möjliga ljusskygga saker, men även om han förlorar den ur sikte ibland har han alltid kvar sin identitets kärna av rättskaffens polisman. Filmen slutar med att Chan dör.
Hongkong har alltid älskat sin poliskår. Den hör ihop med en annan identitetsskapande källa till stolthet för människor i Hongkong: ett fritt och oberoende rättssystem, två institutioner som också åkt berg- och dalbana neråt det senaste året.
Hongkong har aldrig haft demokrati. Storbritannien påbörjade inga förberedelser för fria och allmänna val i Hongkong förrän överlämnandet till Kina var så gott som klart. Och Storbritannien har dessutom lämnat efter sig drakoniska lagar mot demonstrationer, de gamla brittiska koloniala lagarna gör till exempel att människor idag kan få så mycket som fem års fängelse för att ha deltagit i en otillåten demonstration.
Men Hongkong hade ett oberoende rättssystem och fria medier. 2002 rankade Reportrar utan gränser Hongkongs pressfrihet på plats 18 i världen, före Storbritannien på plats 22.
I år hamnade Hongkong på plats 80. Men det är en bit kvar till Kinas placering på plats 177. Det kan forfarande bli åka av.