Det är lätt att hitta andra och äldre amerikanska låtar som använder samma uttryck, och visst kan det framstå som aningen övermaga av en artist att hävda äganderätt till något folk gått omkring och sagt i kanske ett århundrade – ungefär som man säger ”det är jämna plågor” eller ”hårda bud i Mellerud”.

Men å andra sidan: i en nutida svensk kontext är det omstridda uttrycket onekligen förknippat med Jason Diakité, och det väldigt starkt.

Och det är väl klart att SD:s affischmakare avsåg att anspela på just Timbuktu – en av partiets framträdande och ivriga kritiker. Det får ses som själva idén, att driva lite med Timbuktu och få partisympatisörerna att le. Annars hade det ju inte funnits någon poäng alls med deras slogan, som verkligen är mycket diffus till sin innebörd om man ser den som ett politiskt valargument.

Men Jason Diakité och Universal lär behöva precisera vad de menar med att SD ”använt” den upphovsrättskyddade låten. Det är ju inte fråga om att SD spelat ”Alla vill till himmelen” i något politiskt sammanhang. Det hade varit ett solklart upphovsrättsintrång. Det partiet gjort är att man anspelat på den, refererat till den, i sin politiska opinionsbildning. Att stoppa sådant med hänvisning till upphovsrätten är en bra mycket mer diskutabel ambition.

Detta är kärnfrågan som gör att denna rättegång är principiellt viktig och allmänintressant, och inte bara ett rutinmässigt rättighetsgnabb.

Tänk: A gör ett offentligt uttalande. B gör ett offentligt uttalande som är en variation av A:s uttalande.

A säger till B: Sådär får du inte säga, jag äger det uttalandet.

Om man bortser från allt annat kan man redan på förhand konstatera att Diakités och Universals agerande inte stärker den fria debatten, det offentliga samtalet och den politiska opinionsbildningen. Tvärtom är det ett försök att, med upphovsrätten som vapen, tysta opinionsbildning man inte gillar. Frågan är hur bra det skulle vara för samhället?