”The key to dreams” av surrealisten Réne Magritte, som även är känd för målningen ”Bildernas opålitlighet”. Till höger: Ria Wägner med filmkamera.

Transparens nytt ledord för dokumentärfilm

Uppdaterad
Publicerad

Nu börjar Tempo dokumentärfilmfestival i Stockholm och årets tema går i samma anda som temat för samhällsdebatten i stort: (O)sanning. Kulturnyheterna pratar med Juan Pablo Libossart från Svenska Filminstitutet om relationen mellan dokumentärfilm och det allt mer ifrågasatta begreppet ”sanning”.

När fotografiet kom på 1820-talet, var det revolutionärt på många sätt. För första gången uppstod möjligheten att dokumentera världen utan omvägen via en konstnärs penseldrag. Men fotografiet blev snart revolutionärt av motsatt skäl: med hjälp av fotografiet gick det att ljuga mer övertygande än någonsin tidigare, tack vare att kameran bar på löftet, och kanske lögnen, om en ”objektiv sanning”.

Nästan 200 år senare ifrågasätter många allt mer själva idén om en objektiv verklighet. Årets ord 2016 var enligt Oxford dictionary ”Post-truth”: vi lever enligt Oxford dictionary i en tid där objektiva fakta inte längre anses lika viktiga som egna, subjektiva uppfattningar och känslor.

Konsten samspelar som bekant ofta med samhällsdebatten, och i år är temat för Tempo dokumentärfilmfestival passande nog (O)sanning. Även Juan Pablo Libossart från Svenska Filminstitutet märker att dokumentärfilmen lämnat sanningsanspråket och går mot det personliga berättandet. Libossart arbetar som filmkonsulent för dokumentärfilm, och väljer ut och rekommenderar vilka filmer som ska få statligt filmstöd.

– Jag kan absolut se att utvecklingen går mot att avsändaren framträder allt starkare inom dokumentärgenren. Regissörens personliga vision får ta plats och synas. Berättandet är mindre och mindre en rak dokumentation av händelser, och mer och mer en subjektiv berättelse av en skapare, vilket jag tycker är jättekul, säger Libossart.
 

Ifrågasätter objektivitet

– Det är intressant att vi, samhället generellt, går bort från tanken att vi vill nå en objektiv sanning. Jag tycker det är mycket mer intressant att söka subjektiva perspektiv. Den objektiva sanningen är egentligen ett gammalt sätt att tänka tycker jag. Kanske existerar den, men samtidigt är vi alla människor som upplever universum genom våra egna sinnen.

Och när Libossart bedömer om en dokumentär håller i kvalitet, är sanning inte något primärt. Istället är det just regissörens vision, hantverket, karaktärerna och filmens originalitet som är avgörande faktorer.

Samtidigt är dokumentärfilmen en genre som skiljer sig från spelfilm just genom verklighetsanknytningen.

– Traditionellt sett bygger dokumentären på att den arbetar med verkliga människor och händelser, som inte är fiktiva, säger Libossart.

Han menar att det är hur  regissören gestaltar som utgör det subjektiva i berättelsen, och han tycker att det är positivt att blanda olika konstformer i dokumentären, även fiktiva inslag.

– Från den stunden vi rullar kameran och väljer vinkel, karaktärer och tillfälle så gör vi ett val. Och det gör att vår subjektivitet tar plats. Så sanningen och verkligheten är något väldigt relativt, till och med inom dokumentärfilmen.

– Jag tror att den breda publiken fortfarande upplever dokumentärfilmen som sanning. Men det finns också en specifik publik för dokumentärfilm som ser på filmerna med en annan blick och som är mer intresserade av att ta del av regissörens vision.

Ställer krav på en mognare publik

Men dokumentärfilmen gestaltar ändå verkliga människor och händelser, och många litar på att det som visas på film i någon mening är sant. Därför erbjuder dokumentärfilmen, likt fotografiet när det uppfanns, ett övertygande verktyg för den som vill uppfattas som sanningssägare.

Ett exempel där regissören tagit hjälp av dokumentärfilmens skenbara ärlighet för att gestalta sin egen världsbild är amerikanen Ami Horowitz, som gjorde en uppmärksammad film om flyktingsituationen i Sverige. Det visade sig att flera intervjupersoner fått felaktig information av regissören och ställt upp på falska premisser. Juan Pablo Libossart menar att även om de flesta filmare följer etiska principer, ligger det stora ansvaret hos publiken.

– Det finns etiska principer och hederskodex för dokumentärfilmare, men varje skapare har ju makt att följa eller inte följa den. De flesta rutinerade filmare följer etiska principer men det kommer alltid finnas de som har en parallell dold agenda som de vill argumentera för. Diskussionen blir därför mer intressant om vi vänder blicken mot publiken.

– Det kräver en mogen publik som reflekterar över vem filmaren är och vilka intressen som finns bakom filmen. En film är en konstruktion som beror på vem avsändaren är. Och det är det filmen ska vara, men vi behöver också se filmen utifrån det perspektivet.
 

Transparens som ledord

I en värld där jakten på sanningar som alla kan hålla med om inte längre är särskilt aktuell, blir transparens nyckeln, tror Libossart. Det betyder till exempel att avsändaren är synlig så att intervjupersoner och publik kan förhålla sig till dennes position och agenda.

– Transparens är högst upp i pyramiden. Det är det absolut viktigaste.

Kan man säga att transparens är det nya idealet, som ersätter det gamla sanningsidealet?

– Ja, det tycker jag, det är mycket mer intressant, och mycket mer filmvänligt. Sanningen är något relativt men transparens ska alltid finnas om man är etisk som filmare.

Konstnären och regissören Anna Odell iscensatte i ”Okänd, kvinna 2009–349701” (2009) ett psykiskt sammanbrott utifrån en situation hon tidigare upplevt för att gestalta psykiatrins bemötande av patienter.Filmen och konstverket var en del i hennes examensarbete på Konstfack. Den väckte starka reaktioner, och debatt om etik kontra konstnärlig frihet.

Senare gjorde Odell dramafilmen ”Återträffen”, även den rörde sig i gränslandet mellan verkligt och fiktivt. Filmen fick 2013 års Guldbagge för Bästa film och Bästa manus. Den prisades även på Venedigs filmfestival för att ”upplösa gränserna mellan fiktion och dokumentär”.

Regissören och forskaren Mia Engbergs ”Belleville Baby” (2013) är en dokumentär som väver samman personliga minnen med dokumentära scener. Den blev flerfaldigt prisad, bland annat vann den Tempo Documentary Award och Guldbagge för bästa dokumentärfilm 2014.

På årets Tempo dokumentärfilmfestival är temat (O)sanning, och flera filmer experimenterar mellan sant och falskt.

Axel Peterséns kortfilm ”6 Degrees of Mustafa Arhan” är till exempel uppbyggd som en thriller och väver samman sant och falskt.

Det gör även Agnés Vardas poetiska drama ”Documenteur”, vars titel är en sammansättning mellan ordet dokumentär och menteur, som är franska för lögnare. Även Vardas tidigare filmer karakteriseras bland annat av just den diffusa gränsen mellan dokumentär och fiktion, liksom av platsens centrala roll.

Hela programmet för Tempo dokumentärfilms festival hittar du här.

 



 

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer