Även om det svenska filmåret 2019 har sett ovanligt få kvinnliga manusförfattare (läget är dock ett annat inom tv-serievärlden) tar kvinnorna allt större del av filmkakan, även i det stora landet i väst. Men det går långsamt.
Mångfalden när det gäller ursprung och hudfärg, på duk och skärm, har dock ökat rejält de senaste två, tre åren.
Om man hårdrar det kan tendensen delas upp i två underkategorier: Dels den mer patosfyllda fiktionen, som har som mål att tala ur ett afroamerikanskt perspektiv, och där rasismen är ett av filmernas teman. Det är färska verk som If beale street could talk, Sorry to bother you, BlackKklansman, Us, Night School, Get out! och ett helt gäng till.
Bara genom sin existens på den breda repertoaren visar de att den vita hegemonin håller på att brytas, men ännu mer intressant ur ett populärkulturellt perspektiv är de tecken i tiden som antyder att mångfalden har ökat även i den breda mittfåran. Alltså i filmer och serier som inte är uttryckligen anti-rasistiska, där hudfärgen på huvudpersonen inte är en del av fiktionens konflikt, utan bara ett faktum bland andra.
Som i förra sommarens Stephen King-potpurri Castle Rock, en serie där svarte André Holland fick huvudrollen i en typ av skräckfiktion som tidigare varit reserverad för vita hjältar. Eller som i den tredje säsongen av True detective, frontad av Mahershala Ali (tidigare även Moonlight). I nyliga feel good-komedin med Beatles-tema, Yesterday, spelas huvudrollen av britten Hamish Patel.
Den annars lättglömda krigsfilmen Overlord överraskade med att ha en afroamerikan (Jovan Adepo) i fokus och så har vi så klart superhjältefilmerna Black Panther och, inte lika omskrivna, Aquaman, där serietidningens blonda helyllehjälte på film ersattes av Jason Momoas Hawaii-hunk.
Visst, vitheten är fortfarande regerande i branschen, men den här ändå snabba utvecklingen mot ökad jämlikhet på duken/skärmen kommer sig av en ökad insikt om hur snedvriden representationen har varit sedan… alltid. Och man kan nog säga att hashtagen Oscarssowhite var startskottet, alltså det uttryck som först myntades i januari 2015 då nomineringarna för det årets Oscar tillkännagavs.
Bollen var i rullning, och fick ny fart året därpå, eftersom det fortfarande var försvinnande få icke-vita bland de nominerade 2018. Då tog skådespelaren Frances McDormand det hela ett steg till genom att införa termen inclusion rider (rider = kravlista på vad en artister/skådespelare vill ha för att ställa upp på ett gig), på producenter, där hon alltså uppmanade kollegor att kräva att de filmer och tv-serier de är med i, även ska anställa icke-vita, så att fiktionens värld ska ha samma demografiska mix som verkligheten.
Efter det har producenter tvingats tänka om och ta några extra rundor hos castingagenterna.
Det är heller inte helt osannolikt att den här kampen för mångfald lånade en del kraft från metoo-rörelsen som ju tvingat branschen att utmana gamla ingångna tankemönster och rucka på stela makthierarkier.
Det är svårt att tänka sig en backlash. Branschen har börjat famla efter nya brillor att se världen igenom och lär inte tillåtas dra på sig de gamla igen.