Lakanets placering i naken- och sexscener i fiktionen har alltid utgjort en tämligen god mätare av de politiska och sociala stämningarna som råder i samhället där filmen är gjord.
Men det är ingen rak utveckling där vi ständigt gått mot en alltmer avslappnad attityd till det nakna.
I all enkelhet:
Först kom ”det glada 1920-talet” som tillät mer exponerad hud än någonsin tidigare (Josephine Bakers banankjol), sedan puritanismens 40- och 50-tal, därefter den sexuella frigörelsens 60- och 70-tal, som följdes av ett reaktionärt 80-tal med Thatcher, Reagan och aids-noja som såg till att filmen hade händerna på lakanet. Men den kanske mest betydande spelförändringen kom ju med tv-seriens triumftåg som inleddes förra decenniet.
Komplexa intriger, fördjupade karaktärer och feta budgetar i alla ära, men det som verkligen fick snurr på HBO, Netflix och alla de andra aktörernas ekonomi var nog det explicita sexet. Det är få saker man kan vara säker på här i livet men så mycket vet vi, att jorden är rund och att sex säljer (och då finns det ändå folk som tvivlar på det förstnämnda).
Det är ingen tillfällighet att det var i stora betalkanalernas produktioner som fick lakanet att fladdra iväg helt och hållet. Prenumerationsformen gjorde att tv-bolagen inte längre behövde förhålla sig till sippa och ängsliga kommersiella sponsorer som genom årtiondena gjort de reguljära tv-kanalerna till en könlös annonsmarknad som inte stöter sig med någon.
Plötsligt skulle alla visa hud, vilket skapade globala storsäljare som True Blood, Vikings, Californication och så klart den småporriga Game of Thrones (där även män släppte togorna).
Ja, varenda serie med ekonomisk självbevarelsedrift såg nu till att peppra med en rejäl dos sex och naket; åtminstone de första avsnitten så att man fick tittarna på gaffeln.
Men på senare tid har något hänt. Det mest målande exemplet är storsatsningen Westworld, som släpptes senhösten 2016, och skulle bli HBO:s nya feta kassako efter Game of Thrones.
Det här är en sci-fi-serie som utspelar sig i ett framtida USA där de rika kan leva ut sina mörka lustar på en temapark i Western-miljö, och de gör det med helt människolika humanoider (spelade av verkliga skådespelare), kallade värdar. Manuset vill diskutera gränsen mellan människa och maskin, medvetande och AI, men mest uppmärksamhet fick seriens flagranta nakenhet som låg på hardcore nudistnivå.
En stor del av serien utspelar sig på laboratoriet där värdarna titt som tätt tas in för service, och då sitter helt näck, exponerade för sina skapare – och oss. Scenerna i sig är avsexualiserade, utspelar sig i kall vetenskaplig miljö och bär på en nakenhet som vi inte sett tidigare. Några av värdarna gör uppror och sågs till och med fajtas i bara mässingen och i andra situationer som Jerry Seinfeld nog skulle kategorisera som ”bad naked”. Det gäller både sig om både kvinnor och män, men mest full frontal skärmtid får ändå de förstnämnda.
Som så ofta.
Sedan kom metoo, hösten 2017, med allt vad det innebar av ökad medvetenhet om kvinnors utsatta position i branschen – och då inte minst just i samband med sexuella situationer (både på duken och bakom kulisserna). HBO och andra film- och tv-studios började använda sig av så kallade intimacy coordinators som ska se till att ingen kommer till skada under inspelningen av sexscener.
Och när det 2018 var dags att rulla ut säsong två av Westworld hade alla värdar fått på sig kläderna igen, och sexscenerna drogs ner till ett kyskt minimum.
Film- och tv-makare är så rädda för att beskyllas för att berätta med den ”manliga blicken”, som ibland är rätt svårdefinierad – bättre då med ingen blick alls.
Liknande tendenser sågs i sista säsongen Game of Thrones, även i Vikings och – för att gå ner på detaljnivå – så var den post-metoo-skapade svenska serien Systrar 1968 överraskande pryd. En berättelse som utspelar sig i, och delvis handlar om, den sexuella frigörelsen borde ju kunna vara lika frigjord själv, men här skildras berättelsens gruppsex som ett oskyldigt kramkalas.
Alltså tillbaka till den gamla hederliga prydheten, och detta – återigen – för att inte stöta sig med den rådande tidens socialpolitiska strömningar.
Biograffilmen i mittfåran har väl alltid varit rätt kysk men även där kan man se en ökad prydhet men det på grund av en annan – ekonomiskt tyngre vägande – omständighet: PG13-klassificeringen (enkelt uttryckt en 13-årsgräns). Alltså ett slags okej-stämpel som i princip betyder inget sex och relativt sett lite våld, och som blir allt mer åtrådd av producenter och finansiärer.
Den amerikanska biografrepertoaren har (precis som den svenska) på senare år fullständigt ockuperats av hyperkommersiella superhjälte- och leksakssäljande produkter, med små hjärnor men gigantiska budgetar, och om de megafilmerna ska gå runt har man inte råd att skrämma bort en endaste möjlig biljettköpare. Sålunda ser man till att göra filmerna så rumsrena så att hela familjen kan gå.
Sålunda möts alltså två former av ängsligheter, den ekonomiska och den moraliska, och tillsammans skapar de en fiktion som är välkammad och icke upprörande.
Men allt går i cykler. Om något decennium eller så lär vinden vända, och då kommer den trendkänsliga fiktionsbranschen börja visa lite hud igen.