Förtalsmålet mot tidigare S-toppen Ann-Sofie Hermansson ska prövas i Hovrätten. Foto: Ali Lorestani/TT

”En välgärning att förtalsanmälan prövas i högre rätt”

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Det är en välgärning att förtalsanmälan mot Ann-Sofie Hermansson får en prövning i högre rätt. Tingsrättens beslut vilade på en del resonemang som är både svaga och förbryllande, skriver Kulturnyheternas Per Andersson.

Per Andersson

Redaktör Kulturnyheterna

I mars 2018 engagerade sig Ann-Sofie Hermansson (S), då kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, personligen för att stoppa en filmvisning med efterföljande panelsamtal som var planerad i en kommunal verksamhet. Uttryckligen vände hon sig mot att panelen utgjordes av debattörerna Fatima Doubakil och Maimouna Abdullahi. I augusti samma år stoppade stadens tjänstemän ett liknande evenemang som var planerat i festivalen Reclaim Pride, då med bara Doubakil. Tjänstemän förklarade att förbudet mot att låta Doubakil och Abdullahi framträda på kommunala scener var baserat på stadens arbete mot våldsbejakande extremism. 

För detta ovanliga agerande har Hermansson och Göteborgs stad fått kritik. I den rapport om kulturens frihet som Myndigheten för kulturanalys presenterade i juni lyfts Ann-Sofie Hermanssons ingrepp fram som ett av de tydligaste exemplen på olämplig politisk styrning av kulturlivets innehåll. Och Justitieombudsmannen (JO) riktade formell kritik mot ingripande nummer två: att i förhand förbjuda ett offentligt framträdande på grund av de åsikter en person ger eller förväntas ge uttryck för strider mot den grundlagsfästa yttrandefriheten. Hårda ord. 

Men detta är inte vad det nu aktuella målet i hovrätten handlar om. Det gäller istället hur Ann-Sofie Hermansson i efterhand försvarade och motiverade sitt ingrepp i kulturlivets frihet i en lång rad inlägg på sin blogg.

Så Doubakil och Abdullahi anser sig förtalade och anmäler Hermansson, för att i upprepade och mycket spridda inlägg ha förknippat de båda debattörerna med islamistisk terror och våldsideologi. 

Tingsrätten ogillade åtalet. Här utförde tingsrätten någonting jag uppfattar som ett par besynnerliga intellektuella krumbukter. Eftersom betydelsen av begreppet “extrem” varierar över tid och sammanhang, menade rätten, kan det inte vara sant eller falskt eller förtal. Tingsrätten besparar oss inte ens etymologiska referenser till gammalgrekiskan för att landa i självklarheten att det “som i ett sammanhang framstår som en extrem uppfattning kan i ett helt annat sammanhang framstå som tillhörande mittfåran av åsikter och värderingar”.

Jovisst, men det är rimligen här och nu som är relevant och då är det lätt konstaterat att i den svenska debatten om islam på 2000-talet intar Doubakil och Abdullahi en ytterkantsposition, en som redan de gamla grekerna sa extrem position. Men det i sig är ju inte ett förtal, utan det är Hermanssons fortsatta glidning till islamistisk extremism och terrorism som är den viktiga punkten, som möjligen kan utgöra förtal och som förtjänar att prövas i domstol. 

Sedan, efter att med dessa studentikosa vändningar ha avvisat en närmare granskning av hur Hermansson använder termerna extrem och extremist i sina inlägg, ägnar rätten ändå flera sidor av domskälet åt att beskriva en rad extrema ställningstaganden från Doubakil och Abdullahi. Extrema men på inget sätt lagstridiga. Inte ens i närheten. Det är svårt för mig att förstå relevansen, däremot förstår jag att Hermanssons expertvittnen från antiterrorvärlden gjort djupt intryck på rätten. 

Här som i alla förtalsmål står den enskildes intressen mot självaste yttrandefriheten, och den är synnerligen stark. Utgången i hovrätten är på inget sätt given – men förhoppningsvis tar den högre rätten vara på möjligheten att göra en klarare analys och pröva rätt saker på ett seriöst sätt.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.