– Vi var tvungna att skapa ett känslomässigt engagemang i den här kampanjen, berättar EU-parlamentets presschef Stephen Clark.

Kampanjfilmen försöker verkligen dra i alla känslotrådar. Det börjar med stilla pianomusik, det är gryning, vi är hemma hos en familj, en barnröst säger:

”Idag föds jag. Precis som tusentals andra barn över hela Europa”. Efter ett korta effektiva bildsekvenser är vi på BB och barnet föds och läggs på mammans mage. Allt medan den stillsamma pianomusiken fortsätter.

– Förr i tiden var kommunikationen från EU:s institutioner fokuserad på rationella vinster av bra märkning av varor eller bra lagstiftning vad gäller utsläpp, vilket inte mobiliserade människor och den här gången ville vi verkligen mobilisera, säger Stephen Clark och fortsätter:

– Om människor känner sig obekväma med filmen är det möjligen för att den är så intim och det är en form av bildspråk de inte förväntar sig när det gäller den här typen av budskap.

Komplicerad process att välja bilder

Han erkänner att det är en komplicerad process att välja bilder. I Sverige kanske det är inte problematiskt att visa upp ett nyfött barn i bild, i andra länder kan det uppfattas som oerhört provocerande. Det kan uppfattas som politiskt och kan få en att trycka på avstängsningsknappen.

– Vi förväntade oss inte att alla skulle älska filmen, säger Stephen Clark. Vi trodde att vissa skulle älska den, andra tycka om den, andra inte tycka om den och vissa hata den, fortsätter han:

– Och precis så blev det.

Filmen har alltså setts drygt 130 miljoner gånger vilket nog får anses rätt exceptionellt för en kampanjfilm från en institution som EU. Och det märks när man rör sig i korridorerna att de är stolta.

”Försöker skildra historiska processer”

Någon kilometer från parlamentets kommunikationsavdelning ligger två år gamla Europeiska historiens hus. Ett museum som har brottats med lite av samma problem: Hur berättar man Europas historia för människor i 28 olika länder med vitt skilda erfarenheter?

Museichefen Constanze Itzel berättar att vissa besökare kommer dit med ifrågasättande i tankar och handling. 

– Vissa besökare har räknat minuter på våra filmer och jämför hur lång tid olika länder får, säger hon.

Men finns det en europeisk identitet som kan sammanfattas på ett museum?

– Vi försöker inte beskriva en enda identitet, för någon sådan existerar inte. Vi försöker skildra historiska processer som européer har gemensamt om än upplevt på olika sätt, säger Constanze Itzel.

Är det en form av propaganda?

– Vi har anklagats för att vara för vara för kritiska, så vissa besökare ser det inte som propaganda. Vi är kritiska när det behövs, samtidigt som vi på ett sätt är pro-europeiska eftersom man kan se projektet som en fredsberättelse, säger Constanze Itzel:

– Att vara kritisk kan leda till en annan läsning av historien, men också leda till en bättre förståelse av samtiden och förhoppningsvis även det som sker i framtiden.