Beslutet är såklart det enda rätta. Fansen har visat förståelse och även om några hade kunnat tänka sig en lösning där ”musikaliska vykort” eller musikvideor spelades upp verkar de flesta hålla med om det som Eurovision själva skriver – att livemomentet är en ”del av Eurovisions DNA”. Det är även publiken.

Eurovision song contests behållning är det glamourösa och det storslagna. Inte en urvattnad variant av ZTV med musikvideor som avlöser varandra eller artister som står i publikfria studior utan jubel och utan eventuella överraskningsmoment. Att lösa det hela med länkuppträdande från respektive land tros dessutom vara tekniskt mycket krångligt.

Även ESC:s symbolvärde har lyfts: ”En 64 år gammal tradition är bruten” för att låna Sveriges delegationschef Christer Björkmans ord. Tävlingen startades som ett fredsprojekt efter andra världskriget för att ge Europa nåt kul att enas kring. Dessutom var samarbetsorganisationen EBU hyfsat ny och de behövde ett uppdrag.

Men symbolvärdet av en bruten tradition är inte så starkt när absolut varenda evenemang i Europa ställs in just nu. Det är för många traditioner som bryts för att symbolvärdet ska bli tydligt.

Frågan är vad som händer nu. Björkman har sagt att The Mamas inte kommer stå på en Eurovisionscen med låten Move, det skulle ju göra nästa års mellovinnare aningen överflödig. Eurovision själva har inte bestämt än hur de ska göra med de vinnande numrena och deras låtar och återkommer i ett senare skede. Fortsättningen följer.