Marie lever ett fyrkantigt liv i ett väldigt rektangulärt hus. Hon jobbar på Myndigheten för mätteknik, och går därmed i pappans spår – han är en upphöjd men kommen till åren legend på det byråkratiska institutet som bland annat har hand om den nationella kilogramprototypen, alltså den vikt som fungerar som referens för resten av nationens viktenheter.
Varje år åker fadern ner till Paris för den årliga kilokonferensen där delegater från världens alla hörn kommer för att kontrollväga sina vikter, och detta år även för att ta en vördnadsfull titt på alla kilos moder, som förvaras i ett väl armerat kassaskåp som även Dynamit Harry skulle ha svårt att forcera. Pappa blir sjuk och det är istället Marie som får ta flyget söderut. Axla manteln, liksom.
Låter det torrt? Det är det. Som fnöske. Men samtidigt varmt och finstilt underhållande, som det brukar vara när norske Bent Hamer står för manus och regi.
Hans uppenbara och nästan asperger-artade vurm för symmetri, siffror och vardagens matematik nådde sin charmiga kulmen i ”Psalmer från köket” – en lågmält skruvad komedi som utspelar sig på 50-talet, där ett gäng vetenskapliga, svenska kontrollanter sänds ut till norska avkrokar för att kartlägga ensamstående mäns rörelser i köket.
Referensmaterialet var en studie som hade konstaterat att en husmoder under sina år i köket går lika långt som motsvarande sträckan Stockholm – Kongo.
Kul, nördigt, humanistiskt. Ungefär som nästan lika roande debuten ”Eggs” från 1995.
Efter framgången med ”Psalmer…” tog Hamer en tripp till USA där han gjorde film på Charles Bukowskis ”Factotum”, vilket gick sådär, åkte sedan hem och satte ihop några halvdana dramer men är nu tillbaka på säker, inmutad mark.
Norrmannen sätter här ett precist finger på vår tids tillbedjan av statistik och vetenskap, men sentensen är å andra sidan rätt trubbig: Man kan inte mäta allt, speciellt inte väga kärleken.
Inget scoop direkt.
Jo, det kommer in lite sådant också, kärlek alltså, i den kontrollerade Maries liv. I några lätt rangliga sekvenser, som hotar betygstrean, möter hon en fransk naturälskande professor som får henne att se på världen med nya ögon.
Här kunde Hamer gott ha jobbat med lite mer finstämda instrument; diskrepansen mellan Maries kringskurna, blåtonade vardagsmiljö och fransosens ockravarma lägenhet i motljus är exempelvis inte direkt subtil, om man säger så.
Men okej, även om ”1001 gram” bitvis är lite lätt tungfotad – en småseg melankoli överskuggar den knarriga akademiska humorn – är det i alla fall en snyggt sammansatt sak som i sina bästa stunder ger en Roy Anderssonsk bild av den lilla människans dråpliga försök att spela stor och skitviktig.