Det gör ont att skåda ”12 Years a Slave”.
Piskan viner, blodet stänker och huden hänger i köttiga flikar. Den brittiske konstnären som blivit hyllad regissör, Steve McQueen, verkar hysa en nästan sadistisk fascination för den sargade människokroppen.
Det talas inte mycket känslor i hans filmer. Det är som att han söker det inre via det plågade yttre.
I långa närbilder på blodiga torson eller pinade ansiktet ser vi ståndaktiga Kristusgestalter lida för och av människans dårskap. I ”Hunger” i skepnaden av självsvältande IRA-ikonen Bobby Sands och här som den grundligt sönderpiskade Solomon Northup. I början av filmen är han en fri svart man i New York men så kidnappas Solomon och transporteras till södern där han snabbt förvandlas till nigger, först i omvärldens ögon, sedan nästan, i sina egna.
När vi först möter Solomon lever han i rena kärnfamiljsidyllen. Mysig fru, två fina barn och ett bra knäck som musiker på fina fester. Sedan ramlar han rakt ner i helvetet.
Även om hela dramat är en svettig och smärtsam upplevelse är det den korta inledningen som utgör dess nyckel. Först och främst gör det Solomons fall extra hårt att ta del av, men också att det är lättare att applicera hans öde på vår egen tid. Med den nästan överdrivet trivsamma inledningen verkar manusförfattaren John Ridley och Steve McQueen vilja säga: Tänk om det var du? Tänk om det var din tillvaro som plötsligt rämnande. Visst, i en annan situation, av andra orsaker, men ändå.
De vill alltså skapa identifikation med en afroamerikansk man som är död sedan drygt hundra år.
Och det funkar.
Relativt okända Chiwetel Ejiofors insats i huvudrollen hjälper till. Kontrollerat ångestladdad, fullständig närvaro. Michael Fassbender från ”Hunger” och ”Shame” flankerar med sedvanlig frenesi, nu som genomrutten plantageägare.
Det har som bekant gjorts tidigare försök att vittna om slaveriets brutala barbari, men då mest av vita kulturskapare, som Steven Spielberg och hans ”Amistad”, och tv-serien ”Rötter”. Men det finns en avgörande skillnad. För även om ”12 Years a Slave” i vissa aspekter känns aningen mer tillrättalagd för en större publik än McQueens tidigare verk, är inte slaveriet inpressat i en dramaturgisk mall med tydliga hjältar och skurkar. Här finns istället en kompromisslöshet, och framförallt en önskan att blottlägga slaveriets och rasismens system av maktmissbruk, girighet, galna traditioner och framförallt rädsla. Å sånt har vi ju inte direkt mindre av idag.
Även denne recensent är så formad av det hollywoodska berättandet att det någonstans i bakhuvudet fanns en fruktlös önskan att Django från Tarantinos actionstänkare ”Django Unchained” eller någon annan hämndängel skulle komma och utmäta gammaltestamentlig vedergällning över de degenererade sydstatarna, men icke.
Ridley och McQueen vill att vi ska lida, och det gör vi.
Det gör ont att se på ”12 Years A Slave”.