Några kollegor har refererat till Quentin Tarantino, vilket är lite missvisande.
Visst drabbas våra ögon då och då av plötsligt och blodstänkande död men i kinesiska ”A Touch of Sin” är det inte alstrat ur en pubertal fascination hos en vuxen bebis, utan ett uttryck för rollfigurernas frustration över ett liv i ett degenererat samhälle.
(Jo, jag gillar också Tarantino, men inte tack vare, utan trots, våldsexcesserna).
Jia Zhangke, som för åtta år sedan vann Guldlejonet i Venedig med kontemplativa ”Stilla liv”, om ett stort dammbygge som raderade ut en massa människors liv, återkommer här i en klart mycket mer fartfylld film, som dock bär på samma kritik av det nya kapitalistiska Kinas behandling av befolkning och traditioner.
Det är fyra rollfigurer, fyra historier, löst sammanbundna, om våldsgärningar som sätter igång en kedja av händelser:
Gruvarbetaren som slår tillbaka mot byns korrumperade styre, bankrånaren som inför sin fru låtsas att han får pengarna från arbete utomlands, kvinnan som utsätts för ett övergrepp och tar gruvlig hämnd, och den unge killen som hoppar mellan uselt betalda skitjobb.
Alla på olika sätt offer – och gärningsmän – i ett land som, enligt Jia Zhangkes Cannes-vinnande manus, är djupt marinerat i girighet och maktmissbruk; där sentensen ”sköt dig själv och skit i andra” vinner allt större mark.
Jia Zhangke tar oss på en spännande tripp genom nutidens Kina; storslagna bergsbilder varvas med skitiga stadsmiljöer, men man kan verkligen inte beskylla honom för att vara subtil.
Arbetarna hänger håglöst vid gamla Mao-monument medan den nya eliten flyger i sina privat-jet. ”Allt kan inte köpas för pengar” säger någon, och lite senare får vi höra att ”pengar inte är allt”, vilket man ju inte vill argumentera mot, men regissören hade verkligen inte behövt vara så explicit.
Sentenserna tonar fram bra ändå, genom de annars engagerande men rätt disparata berättelserna. Bäst är det inledande stycket där nämnde gruvarbetare får nog och, likt en kinesisk Travis Bickle (”Taxi Driver”), sätter hagelskurar i alla småpåvar; från den lokale magnaten till en gubbe som vi återkommande ser piska sin häst till underkastelse.
Djuren återkommer för övrigt i alla episoder, också där som lite övertydliga men ändå slående metaforer för den kuvade människan. Även delfiner begår självmord får vi veta.
Det är med andra ord ingen turistmagnetisk bild vi får av Mittens rike, men kanske ska vi tolka den där ormen, som först är inspärrad, men sedan slingrar sig över en bergsväg och ut i det fria, som en hoppfull framtidsvy.
Det skulle i så fall vara första gången som den annars genom tiderna hårt mobbade reptilen får spela för hemmalaget.