Jag vet inte om ”After Earth” misslyckas mest som lobbykampanj för scientologkyrkan eller bara som dum blockbuster. Motivet spelar faktiskt ingen roll för betyget när pappa Will Smith familjebondar med sin son Jaden för 130 miljoner dollar framför en greenscreen.
Att Smith får sälja sina pseudoreligiösa idéer i paketet är bara en logisk följd av en fattig filmmarknad där ett namn som Will Smith fortfarande är synonymt med ”etta på biotoppen”.
Även om filmen är regisserad av M. Night Shyamalan känns det som att Smith hållit i trådarna. Dels av manus baserat på Smiths originalidé, men Shyamalans namn har också tvättats bort från filmens marknadsföring.
Men vi tar handlingen först: För tusen år sedan tvingade klimatkatastroferna oss att evakuera jorden. Vårt nya hem blev Nova Prime, en planet med coolt namn, konsekvent one-piecemode och en inredningstrend av vagt asiatiskt snitt. Till en början befolkad av ”ursor” – datoranimerade monster som liknar gråsuggor och jagar människor genom att spåra de feromoner vi utsöndrar vid rädsla.
Hjälten som kallades till att utrota Nova Primes ursprungsbefolkning heter General Cypher (Will Smith). Han har lärt sig stänga av sin rädsla och kan därför slakta ursors likt ett osynligt spöke.
Allt krigande har slitit på Cyphers förhållande till sonen Kitai (Jaden Smith). Pojken vill bli militär som sin pappa men här finns ingen samhällskritik mot den hierarkiska kulturen mot militärens ökade inflytande över människors liv (för en sådan film, se ”Starship Troopers”). Cyphers känslokalla jargong är istället nästa steg i mänsklig utveckling – dit hans ängslige son inte nått än.
Deras far och son-resa till ett träningsläger avbryts plötsligt när en meteoritstorm tvingar deras rymdskepp att nödlanda på jorden. Evolutionen har förvandlat gamla Tellus till en djungel designad för att döda människor. Pappa Cypher har brutit båda benen så Kitai måste navigera genom det dödliga landskapet och hitta en räddningssändare som förlorats i kraschen.
Trots att motsatsen är rejält dokumenterad hävdar Will Smith själv att han inte är scientolog. ”After Earth” släcker alla eventuella tvivel. Slutscenen utspelar sig på en vulkan där estetiken liknar omslaget till Scientologi-grundaren L. Ron Hubbards roman ”Dianetics” och General Cyphers kontroll över sina naturliga reaktioner (”fara är verklig – men rädsla är ett val”') liknar det som scientologer beskriver som ett upphöjt tillstånd. Många kritiker (bland annat ex-scientologer) har gjort samma koppling till hur Kitai skolas att leva i nuet.
Att sträva efter att glömma sin historia, tänka sig friskare och vara ensamt ansvarig för sina misstag är knappast exklusivt tankegods för rika sekter. Tankarna går även till populär självhjälpspsykologi och tidningar som ”Egoboost”.
Skillnaden är väl den att Blondinbella inte skyller sina problem på utomjordningar.