Polen 1945. Nazisterna har fått på pälsen och Sovjetunionen har börjat etablera sig som de nya ockupanterna. En fransk detalj av Röda korset är på plats för att ta hand om landsmän som överlevt koncentrationslägrens eller slagfältens helvete.
Sjuksköterskan Mathilde sliter dagtid som en hund på fältsjukhuset, medan natten spenderas i ett kloster där hon hjälper ett gäng nunnor som blivit gravida efter det att de våldtagits av ryssar och tyskar.
”Agnus Dei” (”Guds lamm”) har jämförts med Pawel Pawlikowskis fenomenala ”Ida” (2013), där en novis får kalla fötter inför nunnelöftet och beger sig ut på en sällsynt vackert bildsatt road trip, och samtidigt får insyn i hur Polen behandlade judar under och efter andra världskriget.
I mellanrummet mellan det att ”Ida” skapades och sedermera skulle visas i polsk public service hann medieklimatet i landet hårdna och politiseras betydligt. Bland mycket annat ledde det till att tv-visningen inleddes med ett tolv minuter långt informationsstycke, där polska ”antikränkningsligan” hävdade att filmen är historiskt inkorrekt och förtalar landet.
Det lär inte bli samma debacle i det här fallet. Dels är ”Agnus Dei” till största del en fransk produktion, dels handlar den inte så tydligt om förföljelsen av judar. Det finns dock en hård replik, om att polackerna får skylla sig själva att de drabbats av först Hitler och sedan Stalin, eftersom de behandlat judarna så illa.
Den repliken ligger nog risigt till om filmen ska visas i polsk tv.
Nå, egentligen påminner ”Agnus Dei” mer om Xavier Beauvois hyllade (men i ärlighetens namn rätt trista) Cannes-vinnare ”Om Gudar och människor” från 2010.
Där berättades det om munkar i Algeriet under frihetskriget, och den filosofiska överbyggnaden var av mer högpannad art, men annars var det samma upplägg med ett kristet kollektiv hotat och direkt påverkat av ett krig. Samma diskussion om huruvida man ska lita på Guds försyn eller låta det sunda förnuftet råda.
Men trots det handlar det i grunden inte om religion, snarare om humanism och medmänsklighet. Anne Fontaine och hennes manuskollegor ställer den kommunistiskt övertygade Mathilde mot nunnornas benhårda tro på den smorde. Men manus pekar inte finger, hittar faktiskt någonting gott i alla läger. Till och med hos ryssarna.
Det här är en eloge till de som kan tänka nytt, inte fastna i ritualer, i blind tro och regelrytteri.
Med andra ord ett sympatiskt drama i dessa starkt polariserade tider. Och temat om våld mot kvinnor i krigstid, är ju tyvärr alltid aktuellt.
Men trots alla otäckheter – barnamord, våldtäkter, självmord – tar sig ”Agnus Dei” inte hela vägen in i märgen. Fontaine och anhang har skapat en överraskande polerad och mentalt städad sak. Okej, de vill kanske inte trycka upp traumat i ansiktet på oss, vilket i och för sig är tacknämligt – less är ju som bekant more – men samtidigt förtar det lite av allvaret i alla de övergrepp som drabbar kvinnorna, speciellt så när fokus hela tiden ligger på den kavata Mathilde som lyckas assistera nunnorna fram till ett lite lätt tillkämpat halv-happy end.
Nå, det är en anteckning i marginalen men tillsammans med nämnda polityr gör den ”Agnus Dei” mindre kännbar än den skulle kunna vara.