Ridley Scott, som regisserade ”Alien”-originalet 1979, verkar nästan ha slut på idéer och filmserien skulle kanske snart passa bättre som en ironisk meta-science fiction i stil med Wes Cravens ”Scream”. ”Alien: Covenant” är också mer en habil rymdslasher än något annat.
Genom att göra ”en B-film med A-filmsbudget” blev den första ”Alien” banbrytande 1979, och gav science fiction-genren en vuxnare ton än den haft tidigare.
På många sätt var det en motpol till ”Star Wars” (1977), vars kommersiella glättighet anses vara spiken i kistan för Hollywoods ”gyllene era” och början på den nörd-influerade blockbusterkultur som präglar dagens biorepertoar.
Efter sammanlagt sex filmer har ”Alien”-serien nu tvingats anpassa sig efter sin antites, vilket fört med sig vissa problem när det gäller att överraska en publik som också vill att allt ska kännas som förut.
I den förra filmen, ”Prometheus” ledde Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) ett forskarteam på jakt efter mänsklighetens ursprung på uppdrag av det onda megaföretaget Weyland Industries och upptäckte samtidigt ursprunget till det ikoniska rymdmonstret.
Men i slutet var det fortfarande ganska oklart vad den likbleka bodybuilder-gudarna, de så kallade Ingenjörerna, hade för agenda.
Många hade nog hoppats att den här uppföljaren, som utspelar sig tio år senare, skulle besvara de existentiella frågorna, men ”Covenant” lägger mer kraft på köttiga effekter – som exempelvis alla små xenomorph-monster som exploderar genom besättningens kroppar på brutalare sätt än någonsin tidigare.
Den här uppföljaren börjar alltså på skeppet med det bibliska namnet Covenant (Förbund), en slags Noas Ark på väg för att kolonisera en ny värld åt mänskligheten. Androiden Walter (Michael Fassbender) måste väcka besättningen tidigt efter det att en slags elstorm i rymden slagit ut systemet.
Kaptenen omkommer i sin cryosömn-kapsel, vilket lämnar Oram (Billy Crudup) som befäl. En gnällig kille med ett religiöst mindervärdeskomplex som bestämmer att fartyget ska överge sitt första resmål för en ny planet som sänder ut en knastrig röst som sjunger John Denver.
Kaptenens överlevande änka Daniels (Kathrine Waterson) är den enda som protesterar, och hon får förstås rätt. Den nya planeten har precis rätt atmosfär för att stödja mänskligt liv.
Det verkar för bra för att vara sant, vilket det också är, och snart blir expeditionens medlemmar infekterade värddjur med exploderande bröstkorgar.
”Covenant” missar flera tillfällen att utveckla den nyandliga mytologin från ”Prometheus”, och ger inte heller någon inblick i Gudarnas förlorade civilisation.
Men filmen blir filosofiskt intressant när androiden Walter möter sin föregångare David (båda spelade av Michael Fassbender) för att diskutera sin relation till mänskligheten genom citera Lord Byron och Mary Shelley.
Fassbenders robot står för filmens bästa scener där han spelar mot sig själv. Människorna är mindre intressanta. Förutom Danny McBride (Kenny Powers från ”Eastbound and down” i en ovanligt allvarlig roll) lyckas ingen riktigt engagera mig i huruvida de lever eller dör.
Eftersom splatterfaktorn är filmens största behållning sitter jag ofta och hoppas på det senare.