”American Honey” låter sig inte sammanfattas så lätt. Den är på samma gång en mörk odyssé genom fattig-USA, en coming-of-age-historia och en oförutsägbar thriller. Allra mest är den en skildring av ”ungdomen” som en både farlig och kärleksfull parallellvärld. Det universum som mer är ett slags tillstånd där allt skruvats upp och destillerats till en hyper-verklighet där våld och vänskap, hat och kärlek trängs på en liten yta.
Brittiska regissören Andrea Arnold kommer åt samma känsloläge av punkig sårbarhet som exempelvis Larry Clark (Kids, Ken Park) och Gus van Sant (Elephant). I centrum står 18-åriga Star, som inleder filmen grävandes efter mat i en container i sällskap av två barn. Hennes verklighet innebär ansvar för dessa två ungar, som kanske är hennes syskon, och en packad styvfar som gärna tafsar på henne. Mamman är död på grund av crystal meth.
När Star råkar på ett glatt men störigt ungdomsgäng, och dess karismatiske ledare Jake erbjuder henne ett jobb, tvekar hon inte att lämna allt för att haka på den kringresande gruppen.
Det handlar alltså om ett så kallat ”mag crew”. Ungdomar som säljer tidningar dörr till dörr. Tänk jultidningsförsäljning fast med utsatta unga människor som skjutsas runt mellan olika motell, prånglar tidningsprenumerationer på dagarna och festar på nätterna. Inkomsterna lämnas direkt till en manager i utbyte mot fickpengar och ett löfte om senare löneutbetalning. Ett märkligt fenomen där den amerikanska frihetsdrömmen om att vara ”on the road” krockar med slavliknande arbetsförhållanden.
Skådespeleriet är makalöst naturligt och nervigt. Den debuterande Sasha Lane i huvudrollen strålar av ung naivitet men förkroppsligar också Stars hårda livserfarenheter med tyngd. Attraktionen mellan henne och Shia LaBeoufs Jake är fnissig och fylld av svettig åtrå. LaBeouf visar en ny aggressiv sida av sitt skådespeleri, ett märkligt men övertygande spel mellan mjukt och hårt. Nämnas bör också den iskalla och maktfullkomliga managern Krystal, fenomenalt släpigt spelad av Riley Keough.
American Honey är sömnig och energisk på samma gång och jag blir inte klok på den här filmen. På något vis lyckas Andrea Arnold och ovan nämnda skådisar hålla nerven i gång. Arnold håller publiken vaken genom att lägga upp för katastrofer som aldrig blir av, eller snarare: det är fulllt av små katastrofer, men det blir aldrig som vi tror. Det blir såsigt spännande på samma sätt som i hennes fenomenala ”Fish Tank”, och den sugande obehagliga och Haneke-doftande ”Red Road”.
”American Honey” är 2 timmar och 45 minuter lång och själva längden fungerar nedbrytande. Formen bidrar till själva filmens karaktär: ett tillstånd mer än en klassisk filmberättelse. Jag tror ändå att effekten funnits där om Arnold kapat en halvtimme, och tagit bort i alla fall ett symbolladdat men obegripligt möte med ett djur.
Det här överlag en förvirrande filmupplevelse, ”American Honey” slutar inte på ett prydligt och beskedligt sätt när eftertexterna rullar, och på något märkligt vis tycker jag det är det en bättre film flera dagar efter jag sett den än vad jag gjorde under tiden jag såg den.