Tio år har gått sedan superschimpansen Ceasar ledde primat-upploppet i ”Apornas Planet: (r)Evolution” (2011) och sen dess har det mesta gått åt helvete för mänskligheten. ”ALZ 113” som var tänkt att bota alzheimers muterade till ett virus som kolavippade nästan alla homosapiens. Så kan det gå när läkemedelskapitalister lägger näsan i blöt.
När vi träffar Ceasar (Andy Serkis) igen har han blivit apkung över ett mindre stamsamhälle med evolutionärt dopade schimpanser utanför det postapokalyptiska San Francisco. De har sin egen lag (”apa skall inte döda apa”), jagar vilt (vanliga schimpanser är huvudsakligen vegetarianer) och kommunicerar på nivå med människor. Ofta med teckenspråk, som översatts snyggt med undertexter. Aporna talar bara högt i affekt, och då endast det mest nödvändiga, som ”Gå!” eller ”människa ljuger!”. Den som längtat efter diskussioner (eller rapbattles) mellan apa och människa har gjort det förgäves, men den avskalade dialogen bidrar i gengäld till en realistisk, primal hotfullhet som fortfarande känns vagt mänsklig.
Det blir problem när en liten grupp människor som överlevt tack vare smitto-immunitet inkräktar på apornas mark i behov av en strömkälla. Jason Clarke spelar Malcolm, den generisk castade familjemannen och vetenskapligt lagde pragmatikern. Han och Ceasar (som ju är vänligt inställd efter sin uppväxt hemma hos James Franco) försöker medla sig till fred men konflikten trappas tills dess att ett datoranimerat krig är oundvikligt.
Där första delen i ”Apornas Planet”-rebooten var revolutionsromantisk är två:an ren emo. Kriget mellan människa och apa bryter ut på grund av missförstånd, lögner och svek, snarare än som ett försvar mot förtryck.
Även om den nya ”Apornas Planet”-franchisen bäddat för referenser till ökade klassklyftor och politisk korruption saknas mycket av djupet och de filosofiska ingredienserna som gjorde 1960- och 70-talets ap-rullar så trippiga. Jag saknar hur kärnkraftsskräcken ekade i ”Bortom apornas planet” (1970) där framtidens sista människor valt att dedikera sina liv år att dyrka en atombomb i underjorden. Eller den nästan fem minuter långa scenen från ”Flykten från Apornas planet” (1971) där Amerikas president och en forskare diskuterar huruvida vetskap om framtiden ger människan rätt att förändra den. Politiska eller rent av metafysiska frågor är svåra att närma sig inom ramen för det spektakelsystem som producerar ”Apornas Planet: Uppgörelsen”. Samma efterfrågan verkar också drivit bort de nyanserade kvinnliga karaktärerna, som åtminstone funnits i aplägret i tidigare filmer.
Det som förlorats i medvetenhet vägs upp i rå stämning. Manusförfattaren Mark Bomback har sagt att han inte har något att tillföra postapokalypsgenren, och inspirerades mer av Mel Gibsons ”Apocalypto” (2006). Om tiden innan mayarikets fall där ett jägar/samlarfolk kidnappas från sitt hem i djungeln och blir människooffer. ”Apornas Planet: Uppgörelsen” är inte lika våldspornografisk som Gibsons film, men den kvävande atmosfären i naturen får människorna att se bra ynkliga ut när aporna kastar sig mellan redwoodträd höga som skyskrapor. Framförallt ger ”Uppgörelsen” samma läskiga närvaro under en period där en civilisation är på väg att mosas av en annan.
Jag skalar en symbolisk banan på pressvisningen.