Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Att skiljas”

Det var då, det. Foto: Folkets bio

Det ska vara en egomentär i år, konstaterar Fredrik Sahlin som blir rörd men inte skakad av Karin Ekbergs långfilmsdebut.

”Mammas revansch”, ”Han tror han är bäst”, ”Belleville Baby”, ”Min stulna revolution”, ”Våga minnas”, ”För dig naken”, ”Efter dig” och nu ”Att skiljas”.

När vi summerar 2010-talet kommer det sannolikt framstå som egomentärens högtid: En period då dokumentaristerna berättade om sig själva eller sina nära och kära.

I vår individualistiska selfie-era råder en missuppfattning om att det räcker att vända kameran mot sitt eget liv för att det ska bli intressant film.
Riktigt så enkelt är det inte.

Nåväl. Den här gången är det den debuterande Karin Ekberg som skildrar sina egna föräldrars separation.

Efter 30 år i ett tämligen träligt äktenskap har 60-åriga Lena fått nog och lämnar Kjell och deras gemensamma boning i förorten. Hon är full av tillförsikt och den yrande energi som kan alstras av ett länge efterlängtat uppbrott. Han är bitter och försakad. Inte beredd.
De har kommit överens om att Lena ska få ta det hon vill i huset men när det väl sker blir Kjell sur, tycker att de prylar som hon ratar från deras gemensamma hem plötsligt tappar sitt tidigare värde.

”Hon lämnar kvar soffan och fåtöljer som om de vore sopor” säger pappan i filmens naknaste ögonblick.

Om repliken hade stått skriven i ett manus, hade det varit en fin om än inte helt subtil bild av hur Kjell själv känner sig. Och det är ju så vi uppfattar den också, även om det nu är så att han faktiskt bara pratar om möbler.

”Att skiljas” ger på många sätt en rörande och engagerande bild av en separation, om slentrianens förödande makt över våra liv och om det där galet svåra att kommunicera, även med dem som står oss allra närmast.
På så vis naturligtvis allmängiltigt och sevärd.

Karin Ekberg är mån om att visa båda sidors synvinkel på skilsmässan. Det är inte svårt att förstå mammans val, men det är samtidigt omöjligt att inte ömma för den övergivne mannen. Han som inte gillar överraskningar får plötsligt hela sitt liv omkullkastat.

Med tanke på hur mycket skit som lär ha samlats i de mentala hörnen under denna 30 år långa, tydligen rätt risiga relation är det förbluffande hur civiliserat det hela går av stapeln.

Det bubblar en hel del missnöje i Kjell, och Lena håller tillbaka sin eventuella ågren bakom en ordnad fasad, men vi ser alltså inte ett enda bråk, vi får bara höra talas om dem.

Det finns en passiv aggressivitet här som inledningsvis alstrar en spännande energi, som tyvärr aldrig får något utlopp. Vi snuddar några gånger vid smärta och djupare konflikter men det bränner aldrig riktigt till. Till viss del beror det på det plötsliga slutet i dur, som ter sig lite lätt tillrättalagt.

Jo, den egocentrerade dokumentären har sitt oomtvistliga existensberättigande, men bara om den lyckas vara unik och allmängiltig på samma gång.
Det är en svår kombo, ett berättartekniskt akrobatnummer som få mäktar med, men som vi ändå hittar i exempelvis Mia Engbergs ”Belleville Baby” och Rebecka Rasmussons ”Alice och jag”.
Och, trots allt, nästan här. Om bara Karin Ekberg bara hade velat/vågat ta ut svängarna lite mer.

”Att skiljas”

Visa

Betyg: 3

Regi: Karin Ekberg

Med: Mamma, pappa, barn

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet