Det ligger ett ovanligt tjockt snötäcke över Göteborg när regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja kliver ur en bil i industriområdet på Ringön, där deras film Aniara för första gången ska visas i kistor, eller sarkofager, som besökarna får krypa ned i. Pella Kågerman tycker att dagens snålblåst passar filmen perfekt.
– Vi hoppas att det är det vidrigaste vädret när man kommer ut från biosalongen, det ska blåsa och piska i ansiktet och man ska känna en tacksamhet för det, att vi ändå har väder och årstider och regn. På Aniara finns ju inget av det där, det finns bara rymdens vakuum, säger hon.
En film för samtiden
Inne i en naken lokal står åtta sarkofager, alla med varsin skärm i. Där får filmfestivalens besökare lägga sig och kanske känna den isolering och ångest som resenärerna på rymdskeppet Aniara upplever.
De båda regissörerna kryper ned i varsin kista och festivalens personal lägger på locken. Efter ungefär en kvart får de komma upp igen.
– Jag såg andra grejer i filmen än vad jag sett förut! Jag har ju inte orkat titta på den på länge och nu var det såhär ”va?!” Man såg detaljer. Nu tycker jag att film borde ses i sarkofag, säger Pella Kågerman.
Att det svenska paret är de första som faktiskt gör en spelfilm av Harry Martinsons diktepos från 1956 förvånar dem båda.
– Det förstår vi inte alls! Men Harry Martinson pratade ju om att ”samtiden får den kultur den behöver”. Så det är väl något i samtiden som gör att vi plockar upp det här eposet nu och att det kanske finns en publik för det, säger Pella Kågerman.
– Men behovet av katastroffilmer har ju funnits länge, säger Hugo Lilja.
Skiljer sig från andra katastroffilmer
Han tycker dock att Aniara skiljer sig från många av de dystopi- och katastroffilmer som gjorts tidigare.
– Aniara har kanske en lite hårdare tes i att det inte finns nån teknologisk lösning om man förstör jorden, säger han.
Det är en verklighetsuppfattning som de båda delar.
– Vi har väl både rymdångest och klimatångest... Vad kan man mer ha för ångest? Dödsångest! Och allt det där ryms i Aniara, det är det den handlar om, säger Pella Kågerman.
Men för Hugo Lilja har arbetet med filmen och dess ensliga rymdmiljöer också känts renande.
– Det finns någon slags katharsis-upplevelse i att gå igenom det här, att reflektera över de här frågorna. Det har varit många ångestfaser men det är också bearbetat på något sätt, så jag tycker att jag kommit lite stärkt ur det, säger han.