Filmrecension: ”Ben-Hur”

Uppdaterad
Publicerad

”Jag är ingen historiker men jag betvivlar starkt att man hade fluortant på Jesu tid”. Fredrik Sahlin totalsågar nya ”Ben-Hur”

Lewis Wallaces gamla roman från 1880, ”Ben-Hur: A Tale of the Christ” har filmats flera gånger men det är ju Charlton Hestons Oscar-magnet från 1959 som i mångas ögon är originalet.

Jag såg den första gången någon gång på 70-talet i den sedan länge nedlagda biografen Vinterpalatset – och blev golvad av det monumentala. Sjöslagen, hästkapplöpningarna på Velodromen, ja hela det mastodontkoncept som man tog till på 50-talet för att ta upp kampen mot TV-apparaten*, fungerade alltså på publiken även nästan 20 år senare. I alla fall på en 10-åring.

Det bästa man kan säga om ”Ben Hur” anno 2016 är att den i alla fall är rätt kort. Svärd-och-sandal-filmer med övergödd budget brukar ju dra iväg mot tre timmar, men å andra sidan är två timmar melodramatisk kostymsåpa med ett ohöljt kristet predikande illa nog.

Intrigen följer med några förbehåll (den filmiska) förlagan (förutom då det mjäkiga slutet, se nedan). Den judiska prinsen Judah Ben-Hur och den romerske Messala har varit bästa vänner sedan barnsben men motsättningar mellan folken i det av romarna ockuperade Jerusalem gör att de hamnar i luven på varandra som vuxna. Judah döms till galärtjänst, men svär att komma tillbaka för att utkräva hämnd.

Judah spelas den här gången inte av en vit anglosax med stomatolgrin utan av regissörlegenden John Hustons barnbarn Jack Huston.
De senare årens ”white washing”-debatt får ju den rättrogne att kasta sig över huvudrollsinnehavarnas stamtavla, och visst – Huston är av judisk börd, och är i det här sammanhanget alltså helt kosher.
Dock har han likartat välputsad tandrad.

Det är väl själva f-n att man kan spendera motsvarande en miljard kronor på teknik för att ge en trovärdig där-och-då-känsla, men ändå ge alla stora roller nytvättat hår och perfekta tänder. Jag är ingen historiker men jag betvivlar starkt att man hade fluortant på Jesu tid.

Jag har medvetet undvikt att se om ”Ben-Hur” i modern tid. Sannolikheten är stor att den tidens högtravande ton i bildberättande och skådespeleri, speciellt i kombon Jesus och mastodontfilm, skulle te sig daterad och löjeväckande idag.

Till min stora förvåning har årets version ungefär samma (senti)mentala framtoning. Här finns inget av den smutsiga, semirealistiska uppdatering (tänk maffiga inledningen av ”Gladiator”) som jag i min enfald hade hoppats på, bara melodramatiska och messianska övertoner.
Men så är också filmen delproducerad av det kristna produktionsbolaget Lightworker Media (som även står bakom otaliga Bibelfilmatiseringar).

Visst, Kristus finns ju med redan i romantiteln, han följer med på köpet, men frågan är om vi inte får ännu mer kristendom för pengarna den här gången. Vilket säger en hel del, och möjligen något om en samtid – i USA men mer och mer även här – där religionen, eller kanske snarare kyrkligheten, växer sig starkare. Ju mer man får för sig att det andra ”laget” (islam, alltså) vinner mark, desto viktigare blir det att vifta med sitt kors.

SPOILER: Slutet förintar den redan minimala glimten av intelligent liv som fanns kvar. Visst slutar även Charlton Hestons äventyr lyckligt, med ett gudomligt ingripande, men här går man steget längre och låter alla – inklusive Messala! – enas i ett stort kramkalas. Hand i hand med ett nyfrälst sken i blicken. Vilket inte bara får huden att korva sig av obehag, det gör alla de inblandade rollfigurernas offer ogiltiga.

* På 50- och 60-talen hotade tv-tittandet biografbranschen, och då svarade man med storslagna äventyr med horder av kändisar. Som ”Ben-Hur”, ”Spartacus” och de andra mastodontfilmerna. Ibland tog man till 3D-tekniken. Upplevelser som man bara kunde få på stor duk.

Nu fajtas biobranschen mot fin- och fulstreaming, och TV-serier – och vapnet är exakt detsamma. Storslaget, 3D. IMAX-bio. Tivolifilm. Nu med en skrämmande frekvens, som ockuperar repertoaren.

När det begav sig förra gången började publiken snart tröttna, och efterfrågade en lite mer fiberrik filmkost. Man kan ju hoppas att det sker igen.

Betyg: 1
Regi: Timur Bekmambetov
I rollerna: Jack Huston, Toby Kebbell, Sophia Black D'Elia m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet