Hur själlöst uppslaget med tecknade, pratande bilkarosser än kunde verka vid en första anblick blev första filmen ”Bilar” inte helt oförtjänt en prisbelönad succé. Historien om vänskapen mellan racern Blixten McQueen och rostiga bärgningsbilen Bärgarn var både rolig och hjärtvärmande.
Små barn, visar det sig, älskar bilar som pratar.
Goda chanser finns att de kommer att älska att bilar pratar i uppföljaren ”Bilar 2” också. Men den här gången kommer det inte vara lika lätt att smälta för en medföljande vuxen.
”Bilar 2” gapar efter mycket. Filmens överbelamrade handling är ett lönlöst sätt att dölja en alltför tunn historia i grunden. Mellan internationellt spionage, James Bond-parodier, tidsinställda bomber och racerlopp i olika världsdelar blir det tjatigt och oengagerade. Ett virrvarr av miljöer och ett till synes oändligt sortiment av märkesbilar, skrotbilar och racerbilar fladdrar förbi, varav några är amerikanska hemliga agenter och andra är terrorister och alla är inblandade i de snurriga komplikationerna kring kampen om den nya uppfinningen; miljövänligt bränsle.
Lite över huvudet på den publik som kan tänkas stå ut med animerade bilar som pratar med skojiga svenska röster i nästan två timmar, kan tyckas. Och på tok för osofistikerat för de lite äldre. Det blir tråkigt.
Sen att en del rart animerade italienska modeller väcker habegäret hos den mest härdade bilmotståndare – är en annan sak.
Isabelle Espinoza