Den här vinnaren av Guldbjörnen i Berlin utspelar sig en medelstor kinesisk stad där solen aldrig vekar skina. I första scenen ser vi en avhuggen arm ligga i en last kol som ska skeppas ut i riket från den närliggande kolbrottet. Fler kroppsdelar hittas i närområdet och polisen Zhang Zili hittar snart en misstänkt. Gripandet går åt fanders, såväl misstänkta som kollegor skjuts ihjäl och Zhang får sparken.
Fem år senare är han alkoholiserad, försörjer sig nattvakt men får genom en gammal kollega reda på att det återigen har börjat dyka upp kroppsdelar, distribuerade på samma sätt som förut, alla med koppling till den först mördade mannens unga fru.
”Black Coal, Thin Ice” är tydligt inspirerad av amerikansk 40-talsnoir; alltså mörka, melankoliska kriminaldramer med fala damer och hjältar med dubiös moral. Ofta spelade av Humphrey Bogart.
Genren uppdaterades ju på 90-talet, i den erotiska thrillern – då man la till lite explicit sex för att hotta upp det hela lite. ”Basic Instinct” från 1992 där Sharon Stone i ett ofta parafraserat ögonblick blottade sig för Michael Douglas förhörsledare, är väl den mest kända. En annan heter ”Sea of Love” – som har i princip samma grundstory som denna.
Men ”Black Coal Thin Ice” tar ett steg tillbaka i tiden, är mer klassisk noir, där passionen ligger och bubblar under ytan.
Det är alltså ytligt sett en ganska enkel historia. Vi har sett den förut, men utförandet är eget, stramt och återhållet. Vi snarare betraktar skeendet än får det uppkört i ansiktet. Dialogen är avskalad, nedstrippad till det nödvändiga. Vi blir inte emotionellt ledsagade av snabba klipp, svettiga närbilder eller biffiga ljud.
Det finns ju alltid risk att det återhållna skapar distans, det gör det väl till viss del här också, men samtidigt blir illusionen av realism desto starkare.
Det är utan tvekan en fascinerande skapelse. Lågmält spännande men lite otympligt berättad – man får jobba lite för att hänga med i de i och för sig ganska långsamma svängarna. En och annan tråd hänger lite löst, men så var också den första klippningen tydligen 210 minuter lång...
Men det är egentligen inte seriemördarintrigen som spelar huvudroll här. Det är den täta atmosfären av undergång.
Vi befinner oss med andra ord ganska långt ifrån den kinesiska film som tog sig hit på 90- och 00-talet, regisserad av skönandarna ur det som kallades den femte generationen (Zhang Yimou, Chen Kaige med flera). Det var färggrann, koreograferad, ja, nästan överestetiserad kostymfilm. Den sjätte generation, där regissören Yi’nan Diao kan sägas ingå, är mer benägna att skildra Kina här och nu. Baksidan av det som brukar kallas det kinesiska undret.
Och det är ingen vacker bild vi får, snarare känns det som att ta en tripp genom en förort till helvetet.
Kort sagt en udda och suggestiv sak som sätter ära i att stryka publiken mothårs.
”Black Coal, Thin Ice” har trippelpremiär nu på fredag: På bio, vod och här på SVT.