Norsk film har ju på senare år rest sig ur sin lokalpatriotiska dvala och börjat producera ett helt gäng smarta och sevärda saker – och det kan man åtminstone till viss del tacka Eskil Vogt för.
För även om han här begår sin debut som långfilmsregissör är han den skrivande hjärnan bakom framgångarna för norsk films största stjärna, Joachim Trier. Med den lekfulla och snygg sammansatta dramedyn ”Repris” visade duon var det nationella filmskåpet skulle stå, och följde sedan upp med den dovt vackra och suicidala prisvinnaren ”Oslo den 31 augusti”. I skrivande stund väntar vi på premiären på deras första amerikanska produkt, ”Louder Than Bombs”.
Men det här alltså Eskil Vogts första egna fullängdare, och även om den inte har samma existentiella tyngd som den ovan nämnda Oslo-promenaden känner man igen den ohöljda kärleken till fiktionen som genomsyrade ”Repris”.
Här handlar det om 30-nånting lärarinnan Ingrid, som drabbas av en sjukdom som gör henne blind och därför avskärmar sig från omvärlden. Den enda kontakten med livet utanför den stilrena lägenhetens panoramafönster har hon via sin man, den framgångsrike arkitekten Morten.
I en närbelägen del av staden träffar vi också svenska Elin (Vera Vitali), ensamstående mamma som åtrås av en porrmissbrukande folkskygg man som spanar på henne från sin lägenhet på andra sidan gatan.
Den som önskar sig en handikapp-snyftare av Hollywoodmått får välja en annan film, det här handlar visserligen om seende och blick, men på en underhållande och uppfinningsrik metanivå som, nästan, når samma höjd som Spike Jonzes/Charlie Kaufmans besläktade ”Adaptation”.
Precis som där, är vi här med mitt i en skaparprocess där den envåldshärskande, ibland veliga, författaren kan ändra scenografin mitt i en scen, eller till och med byta kön på en av sina medverkande.
Metanivåerna slingrar sig kring varandra, och ju längre Ingrid går i sitt diktande, desto mer blandas hennes egen verklighet in i hennes fantasier, vilket förvirrar de inblandade – men ger oss i publiken en skön tur i en mental och relationsdramatisk karusell.
De här illusionsbrotten skulle ju kunna krossa illusionen – vi vet ju ändå ganska snart att Elin bara är en av Ingrids konstruktioner – men icke. Vogts manus är så noga avvägt att det inte spelar någon roll vilket lager av fiktion vi befinner oss i. I våra ögon är ju alla på duken lika levande, lika mycket fantasifoster.
Man kan för all del nöja sig med att betrakta ”Blind” som bara en begåvad och inspirerad norsk relationskomedi. Men det är det väl å andra sidan få svenskar som kommer göra. Självmant gå och skåda en norsk film, alltså.
”Repris” gick inte ens upp på svensk repertoar, men det gjorde glädjande nog ”Oslo den 31 augusti”, men sålde bara ynka 7600 biljetter.
Förhoppningsvis är det fler än så som får upp ögonen för ”Blind”.