Foto: SF

”Borde ha blivit så mycket bättre”

Uppdaterad
Publicerad

”Blondie” imponerar inte på Fredrik Sahlin som tycker att Jesper Ganslandt saknar djupare motiv i sitt berättande.

Jesper Ganslandt och fotografen Linda Wassberg (”Apflickorna”) ger oss en av de mest suggestiva inledningsscener som skådats i svensk film.

Hela duken är svart förutom en liten ruta i mitten där något försiggår, omöjligt att se vad, sakta men säkert åker vi in och hamnar till slut i en fotostudio där Carolina Gynnings rollfigur blir plåtad. Det är som att vi släpps in det mikrokosmos som är den här familjen som vi snart ska möta.
Det är en begåvad tanke, som är riktigt snyggt visualiserad. Bildarbetet är överhuvudtaget välkomponerat, stiligt, snyggt.

I det läget hade filmmakarna fått upp mig i brygga: Det här kommer att bli riktigt bra! Kanske som en uppdaterad och vigare Ingmar Bergman, en svensk slank Woody Allen – ja, ni hör, förväntningarna var på topp.
Jag trodde på det. Ville det. Gillar Ganslandt. Men nja…

Ganslandt brukar ju vara småskalig i sitt berättande, begränsade miljöer och skakig kamera. Det här är något helt annat. Närmast en melodram i nordiskt stram kostym. En större film, rent tekniskt, och den förändringen har regissören inga problem med, tvärtom. Hårdvaran är kort sagt gedigen, men det finns en hel del buggar i mjukvaran.

Främst i manus. Den här historien med vuxna barn som återsamlas är ju stapelvara i dramatiken, vilket inte är något fel i sig, men om gör man den igen bör man nog ha ett ärende, ett djupare motiv. Tveksamt om Ganslandt har det.

Här ligger allt på ytan, även undertexterna.

Filmen bubblar av motsättningarna och gamla oförrätter, man insinuerar att det finns en hel kennel begraven ute på godset där tre vuxna döttrar och en trött mamma återförenas, men Ganslandt följer inte upp, ger oss inte den fördjupning som han faktiskt har flaggat för, som skulle ha gett rollfigurerna fler dimensioner.Istället löses plötsligt allting, och det till synes bara för att filmen går mot sitt slut, inte för att berättelsens dynamik har fört oss dit.

Enklare uttryckt: I början har alla ångest, och på slutet mår alla bra, utan att något egentligen har ändrats.

Ingen kan väl ha missat att exmodellen Carolina Gynning gör en av de tre systrarna (bredvid Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström och Marie Göranzons mammafigur) och det är onekligen lite svårt att förhålla sig till hennes insats. Hon spelar sig själv, eller snarare: uppfyller mediabilden av sig själv som ytlig, egocentrisk och kallhamrad – och det med ett lätt överspel som inte bottnar i kroppen. Men å andra sidan kan det ju vara ett kongenialt sätt att spela en person som inte är i harmoni med sig själv.

I sammanhanget kan tilläggas att det bara finns en manlig rollfigur (Olle Sarri) och han blir fullständigt misshandlad av manus: bedragen, hånad, utskrattad och tvingas på slutet till och med om att be om ursäkt för sin existens. Jesper Ganslandt har tidigare, oförtjänt, blivit anklagad för att göra grabbiga filmer. Det här är kanske hans sätt att (över)kompensera…

Det finns som synes mycket att anmärka på men helheten är ändå på något udda vis mer övertygande än delarna, det gör inte ont att titta på ”Blondie”, det är verkligen inget magplask, men jag lämnar biografen med en klar känsla av att det kunde, borde, ha blivit så mycket bättre.

Betyg: 2

Regi: Jesper Ganslandt

Skådespelare: Carolina Gynning, Alexandra Dahlström, Olle Sarri

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet