JesperGanslandt och fotografen Linda Wassberg (”Apflickorna”) ger oss en av de mestsuggestiva inledningsscener som skådats i svensk film.

Heladuken är svart förutom en liten ruta i mitten där något försiggår, omöjligt attse vad, sakta men säkert åker vi in och hamnar till slut i en fotostudio därCarolina Gynnings rollfigur blir plåtad. Detär som att vi släpps in det mikrokosmos som är den här familjen som vi snartska möta.

Detär en begåvad tanke, som är riktigt snyggt visualiserad. Bildarbetet äröverhuvudtaget välkomponerat, stiligt, snyggt.

Idet läget hade filmmakarna fått upp mig i brygga: Det här kommer att bli riktigtbra! Kanske som en uppdaterad och vigare Ingmar Bergman, en svensk slank WoodyAllen – ja, ni hör, förväntningarna var på topp.

Jagtrodde på det. Ville det. Gillar Ganslandt. Men nja…

Ganslandtbrukar ju vara småskalig i sitt berättande, begränsade miljöer och skakigkamera. Dethär är något helt annat. Närmast en melodram i nordiskt stram kostym. En störrefilm, rent tekniskt, och den förändringen har regissören inga problem med,tvärtom. Hårdvaran är kort sagt gedigen, men det finns en hel del buggar imjukvaran.

Främsti manus. Den här historien med vuxna barn som återsamlas är ju stapelvara idramatiken, vilket inte är något fel i sig, men om gör man den igen bör man nogha ett ärende, ett djupare motiv. Tveksamt om Ganslandt har det.

Härligger allt på ytan, även undertexterna.

Filmenbubblar av motsättningarna och gamla oförrätter, man insinuerar att det finnsen hel kennel begraven ute på godset där tre vuxna döttrar och en trött mammaåterförenas, men Ganslandt följer inte upp, ger oss inte den fördjupning somhan faktiskt har flaggat för, som skulle ha gett rollfigurerna flerdimensioner.Iställetlöses plötsligt allting, och det till synes bara för att filmen går mot sittslut, inte för att berättelsens dynamik har fört oss dit.

Enklareuttryckt: I början har alla ångest, och på slutet mår alla bra, utan att någotegentligen har ändrats.

Ingenkan väl ha missat att exmodellen Carolina Gynning gör en av de tre systrarna(bredvid Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström och Marie Göranzons mammafigur)och det är onekligen lite svårt att förhålla sig till hennes insats. Hon spelarsig själv, eller snarare: uppfyller mediabilden av sig själv som ytlig,egocentrisk och kallhamrad – och det med ett lätt överspel som inte bottnar ikroppen. Men å andra sidan kan det ju vara ett kongenialt sätt att spela enperson som inte är i harmoni med sig själv.

Isammanhanget kan tilläggas att det bara finns en manlig rollfigur (Olle Sarri)och han blir fullständigt misshandlad av manus: bedragen, hånad, utskrattad ochtvingas på slutet till och med om att be om ursäkt för sin existens. JesperGanslandt har tidigare, oförtjänt, blivit anklagad för att göra grabbiga filmer.Det här är kanske hans sätt att (över)kompensera…

Detfinns som synes mycket att anmärka på men helheten är ändå på något udda vismer övertygande än delarna, det gör inte ont att titta på ”Blondie”, det ärverkligen inget magplask, men jag lämnar biografen med en klar känsla av attdet kunde, borde, ha blivit så mycket bättre.