Foto: SF

”Bridget Jones' Baby”

Fredrik Sahlin sitter i täta parfymångor och ser en konservativ men underhållande Bridget Jones.

Parfymångorna ligger täta och tunga i salongen. Det här är ingen vanlig pressvisning där ett tiotal mer eller mindre asociala kritiker sitter på behörigt avstånd från varandra, utan en knökfull biograf – och detta till följd av att filmbolagets pr-ansvarig har bjudit in en hel hord representanter för den tänkta målgruppen, halvunga kvinnor i karriären.

Tanken är nog att vi kritiker ska ryckas med när ”vanligt folk” fyller salongen med sina skratt och sin entusiasm. Oftast fungerar det här gamla indianknepet kontraproduktivt. Värsta exemplet var en trång visning av ”Love Actually”, där ett gäng ”ååååande” hudvårdsförsäljare förstärkte min antipati mot den aggressivt inställsamma komedin.

Den här gången lyckas medpubliken inte förstöra för mycket. Renée Zellweger och regissören Sharon Maguire lyckas faktiskt helt på egen hand övertyga mig om att det finns fog för en tredje installation av fenomenet Bridget Jones.

Trots att jag aldrig läst en rad av förlagorna, men såklart sett de två tidigare filmerna (där i alla fall den förstas minne omges av ett vagt positivt sken) känns det redan efter några sekunder som ett trevligt återbesök hos gamla vänn… eller nej, det är att ta i, men okej: bekanta.

Förutom huvudpersonen och hennes lite krävande föräldrar dyker, såklart, även torrbollen Mark Darcy (Colin Firth) upp. Vi får till och med ett kort men muntert besök på häradsbetäckaren Daniel Cleavers (Hugh Grant) begravning.

Storyn får plats på en frimärke, titeln säger det mesta, men det behövs inte mer. Tyngdpunkten ligger på igenkänningshumor och dråplig situationskomik mixad med behagligt tillbakalutad brittisk vitsighet. Fånigt, flamsigt, fyndigt på samma gång.

Renée Zellweger har precis som Bridget åldrats med stil; har kvar såväl sin goda tajming som sina atletiskt uttrycksfulla ansiktsmuskler.
Men roligast är ändå gamla favoriten Emma Thompson som bitskt underhållande förlossningsläkare. Hennes råd till den blivande fadern till Bridgets baby är att han inte ska vara med och titta när fostret gör sin första entré:
”Min ex-man brukar säga att det är som att se sin favoritpub brinna ner”.
Det är kanske inte en helt rumsren kommentar, men den är jäkligt rolig. 

Synd bara att filmskaparna fått för sig att den potentiella publiken är pantad, eller i alla fall inte har samma förmåga som Bridget att uppfatta det outsagda. Återkommande gånger lägger man nämligen in en liten onödig stickreplik som ska förklara skämtet som just passerat, och som därför faller stendött till golvet.
Och när man vid några givna tillfällen försöker ta sig ner under ytan, och bjuda på lite äkta känslor, skorrar det betänkligt. Som tur är sker det inte så ofta.

Det är också tydligt att Sharon Maguire och stab vill vara ett med en progressiv nutid. Det är listmusik, enkönade äktenskap, veganfestival och femen-aktivism på löpande manusband men i grunden, i dess konsekvens och sentens, är ”Bridget Jones' baby” lika konservativ som en kopp te.

Bridget må verka skita i traditionerna men hon når inte lyckan förrän hon står där framför altaret och uppfyller kärnfamiljsidealet – en inställning som hon i och för sig delar med merparten av mänskligheten, och – vad det verkar – hela den ystra salongen.

”Bridget Jones' Baby”

Visa

Betyg: 3
Regi: Sharon Maguire
I rollerna: Renée Zellweger, Colin Firth, Patrick Dempsey m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet