Nu blir det högstämd romantik! Längtande blickar, hud som knottrar sig vid minsta beröring, tung andhämtning och så ett jäkla skitsamhälle som kommer emellan och förstör. Todd Haynes gillar att göra film om kärlek mot alla odds, nu är det 50-tal och omöjlig lesbisk kärlek i form av en relation mellan den stenrika Carol Aird och det unga butiksbiträdet Therèse Belivet.
Identitet, sexualitet, normer och normbryteri är Haynes områden. Liksom i “Safe” och “Far from heaven” skildrar han i “Carol” kvinnor som inte står ut i sin trånga tillvaro. När nu öppet homosexuella Haynes gör ett lesbiskt, romantiskt drama är det ingen som står på barrikaderna och ropar, nej han låter känslorna tyst, tyst försöka hävda sin rätt i ett samhälle som inte vill veta av dem. Det är en långsamt pulserande och smakfull film, men inte utan politiska poänger.
Manuset är hämtat från en roman av Patricia Highsmith som kom ut 1952. Då var det en unik “lesbian pulp” eftersom den hade ett inte helt olyckligt slut. Jag tänker inte avslöja mer, men 1950-talets USA tillåter givetvis inga kyrkklockor som klämtar för ett lesbiskt kärlekspar.
Tidens hyperkonservatism spelar en väsentlig roll i “Carol”. Det är ett samhälle som tvingar de älskande till stora offer, det är inte bara anseende och cocktailpartyn de berövas. Carol Airds före dette man inleder en vårdnadstvist på grund av hennes omoraliska livsstil. Kampen om barnet är en av filmens mer politiska styrkor, den visar på de uppoffringar som människor som utmanar systemet tvingas göra. Utveckling är inget som sker av sig självt, det är människors kamp, eller bristen därpå, som skapar vårt samhälle.
Visst har regissören, ja hela filmen, Cate Blanchett i titelrollen att tacka för en hel del. Jag gissar att det är fler än jag som kommer att stappla ut ur biosalongen med svaga knän, beredda att offra allt för Carol Aird, detta kvinnoskepp till player. Men Rooney Mara, som butiksbiträdet Therèse Belivet, är inte någon blyg viol som bara låter sig förföras, hon är trots sin tystlåtenhet en mycket komplex figur som gör förälskelsen trovärdig och dynamisk. Utan Therèse skulle Carol bli för svalt urtjusig. Nu får hon kött, blod och längtan eftersom Therese får henne att vackla.
Jag skulle kunna besväras av det långsamma tempot, de utdragna blickarna och de allvarliga kvinnoansikten som speglas i regniga fönsterrutor. Jag är på vippen att avfärda allt detta som alltför pretentiöst och högtravande från en regissör med 50-talsfäbless som tar sig själv på för stort allvar. Men nej, jag älskar faktiskt “Carol”. Jag älskar att Cate Blanchett har snygga pälsar, dyra bilhandskar och att rekvisitan är påkostad. Jag älskar att blickarna får ta plats, blickar som markerar ett avstånd, men också en längtan och en riktning. Och jag älskar att det är magens pirrande som i slutändan avfärdar alla invändningar.