Foto: UIP

”Chappie”

Uppdaterad
Publicerad

Ögonfröjden övertygar i sydafrikanske Neill Blomkamps tredje sci-fi-äventyr men Elin Larsson är ändå besviken.

Det ingår i filmkritikerns roll att beta sig igenom en del uselhet mellan guldkornen. Det är helt okej. Men så finns det tillfällen när man bara inte vill bli besviken.

Neill Blomkamps ”Chappie” utgör ett sådant. Den sydafrikanske regissören slog ned som en blixt från en klar himmel med sci fi-guldklimpen ”District 9” för några år sen, och injicerade vitalitet i en genre där många före honom misslyckats å det grövsta. Förväntningarna på ”Elysium”, filmskaparens påkostade efterföljare, blev följaktligen stora, men inte direkt infriade.

Som snedsteg betraktat kan dock ”Elysium” inte mäta sig med frågetecknet ”Chappie”, men den senare innehåller åtminstone mindre pretentioner och mer humor.
Redan öppningsscenerna, som består av några fejkade nyhetsinslag som rapporterar om tillståndet i ett framtida Johannesburg, en av kriminalitet svårt drabbad miljonstad, får mig att rynka pannan. Känns det hela inte lite... bekant?

Jovisst, Blomkamp använde samma grepp även i sin hyllade långfilmsdebut. Och här finns fler gemensamma nämnare, främst vad gäller handling och miljöer.

Visuellt är det skickligt genomfört. Blomkamp-medarbetaren Trent Opalochs foto gör de slitna miljöerna rättvisa, specialeffekterna tas väl om hand om av Weta, zef-rap-electro-gruppen Die Antwoord (vars medlemmar Yo-landi och Ninja i princip spelar sig själva, i två bärande roller) har coola outfits, och musiksättningen fungerar utmärkt ihop med stämningen.

Ögonfröjden övertygar alltså. I berättelsen om det framgångsrika vapenföretaget Tetravaal, som bistått Johannesburgs poliskår med en armé av näst intill självgående robotar, finns dessutom lovande spår.

Tankar på Paul Verhoevens skickliga väv av humanism, krigsföring, teknik och profit i ”RoboCop” hinner väckas i mitt huvud, liksom bilder av den plågade replikanten Roy Batty i ”Blade Runner”. För att nämna några av många referenser.

Men ”Chappie” fördjupar sig aldrig i de moralfilosofiska dilemman den snuddar vid. I stället fokuserar Blomkamp till fullo på att väva ihop en fungerande handling kring å ena sidan Deon, en visionär ingenjör som är övertygad om att han kan skapa hundraprocentigt fungerande artificiell intelligens, å andra sidan Yo-landi, Ninja och Amerika, en kriminell trio som hamnat i onåd hos Jo’burgs värsta boss.

”Vi måste hitta killen som skapat robotsnutarna och tvinga honom att stänga av dem med fjärrkontrollen”, säger Yo-landi med uppspärrade ögon, som lösning på gangstertrions problem. Scenen får mig att skratta rakt ut. Jag är inte helt säker på att det är meningen.

Som av en slump (!) får trion med sig inte bara Deon, utan också hans i smyg framtagna A.I.-experiment. Världens enda självfungerande robot uppfostras nu i gangstermiljö, till Deons, och så småningom Tetravaals, förskräckelse.

Det är oklart exakt när jag ger upp tanken på att ”Chappie” ska erbjuda mer än snygg, knäpp underhållning. Ett maffigt actionbombardemang på slutet räcker inte heller för att kompensera för den samlade effekten av logiska luckor, den svajiga balansgången mellan humor och action, fixeringen vid Die Antwoord och Yo-landis och Ninjas bristande skådespeleri (halvvägs börjar jag tycka att de är bra, innan jag kommer på att de bara slutat att uttala sina repliker som förvånade treåringar).

Då har jag ändå inte ens nämnt något om de känslor Chappie, filmens titelfigur, väcker i mig.
Det är nog lika bra.

Betyg: 2
Regi: Neill Blomkamp
I rollerna: Sharlto Copley, Dev Patel, Hugh Jackman m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet