Foto: SF

Filmrecension: ”Dagen efter denna”

Uppdaterad
Publicerad

”Isabelle Huppert gör sin grej, den där svala känsligheten som både engagerar och skapar distans”. Sofia Olsson ser ett smart men kyligt franskt relationsdrama.

Filosofiläraren Nathalie blir lämnad av sin man sedan 25 år. En film med den premissen förväntar man sig ska handla om metamorfos. Om djup smärta, sedan frigörelse och en stor förändring.

För Nathalie i ”Dagen efterdenna” blir det inte så. Mannen flyttar ut, visst, men annars fortsätterlivet på ungefär samma sätt som innan han drog med en yngre kvinna. FörIsabelle Hupperts filosofilärare är det ingen större förlust att bli lämnad.Hon säger det själv rakt ut, att det som smärtar henne mest är att hon blir avmed sin exmans släkthus i Bretagne. Där minnena av det gamla livet, avsmåbarnsåren finns.

Filmrecensioner

Och så är det böckerna förstås.Bokhyllorna är i den här historien nämligen mer än en snygg filmkuliss som geren air av intellektuell medelklass, deras innehåll utgör ett ramverk förberättelsen. Då eleverna strejkar och Nathalie tampas med sin, med åldernförvärvade, ljumma inställning till revolution, plockar hon fram Rousseau. Närexmannen kommer för att hämta en sista bok han glömt, är det ärkepessimistenSchopenhauer. Efter Heinz flyttat ut är det inte tomrummet efter honom Nathaliedrabbas av, utan de gapande hålen i bokhyllan. De böcker som är kvar står glestoch vingligt huller om buller, nedrasade på sina ställen.

Det är inte bara litteraturen som spelarroll, på bio ser Nathalie ”Möte i Toscana”, Abbas Kiarostamismärkliga film som kan ses som en diskussion om autenticitet och rollspel. Temansom går igen i Nathalies vänskap med en ung briljant man och deras diskussionerom hur idé och praktik går ihop.

Här finns inga filmiska krumbukter ellerplötsliga vändpunkter. Filmen skildrar en bit av ett visst människoliv, och dengör det på ett smart, elegant men tyvärr lite kyligt vis. Värmen dyker upp ismå luckor, i de scener som kan betraktas som mellanrum i de tydligaskeenderna. När Nathalie plötsligt i en sådan mellanrums-scen berättar medkärlek om sin jobbiga mamma blir ”Dagen efter denna” både tjusig ochkänslosam. Vi får inga crescendon, men ett jämnmod som vittnar om ett liv sominte är särskilt dramatiskt, men normaltjockt och alldeles lagom fyllt avkärlek, glädje, sorg och tankar.

Isabelle Huppert gör sin grej, den därsvala känsligheten som både engagerar och skapar distans. Som Nathalie har honen småspringande stil som för den skull inte är stressad, bara energisk ochrakt på sak. Som att hon inte vill slösa med tiden, det finns så mycket attläsa, se, prata om. Lika bra att vara snabb. Huppert ärsin roll, effektiv och hyperintelligent. En kvinna som accepterar livets gångutan att för den skull vara passiv.

”Dagen efter denna” är som en ytterst välgjordutgångspunkt till en film där något omvälvande kommer hända, bara det att detaldrig händer. Nog borde det vara gott så men jag känner mig i slutändan ganskaoberörd, trots de omsorgsfullt proppade bokhyllorna. Jag tror att filmen hademått bra av mindre kylig elegans och smarta filosofiska referenser och mer avde oväntade mellanrummen, där känslorna hoppar på en snett bakifrån.

”Dagen efter denna”

Betyg: 3

Regi: Mia Hansen-Løve

I rollerna: Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet