Serien, som gick mellan 1966-71, följde den excentriska familjen Collins udda öden och satte sådana spår i grabben att han många år senare, tillsammans med sin bästis Johnny, gör en alldeles egen version – som skulle kunna beskrivas som en mix av ”Edward Scissorhands” och ”The Osbournes”.
Med en budget som motsvarar det senaste inropningspriset på Edvard Munchs ”Skriet” har Tim Burton samt producerande och skådespelande Johnny Depp yrt loss i sin gemensamma lekstuga. Vi känner igen de gotiska miljöerna, de knotiga träden, de knasiga karaktärerna, de braskande grundfärgerna, Depps ondulerade språk – och naturligtvis, Helena Bonham Carter.
Greven av Goth överraskar med andra ord föga, men så är det inte heller det som är hans signum, det är istället charmen, infallen, humorn och den ytliga svärtan som bara bristfälligt döljer ett hav av empati och värme.
Men sex års daglig såpa summerar man inte med lätthet, speciellt inte på knappa två timmar, så Burton & co har klokt nog koncentrerat sig på den del av serien som handlar om anfadern Barnabas Collins återuppståndelse. Barnabas, vampyren, grävdes ner i en järnkista någon gång på sena 1700-talet men lyckas 200 år senare komma loss och återkommer till ättens nu nedgångna slott för att försöka återupprätta dess och familjens forna glans.
Även denna begränsning (som bland annat också inbegriper en hämndlysten häxa och en tafatt kärlekshistoria) blir dock lite i mastigaste laget; någon intrigtråd binds ihop lite för tvärt, en annan lämnas därhän – formatet verkar med andra ord ha haft högre prioritet än berättelsen, vilket ju är lite förvånande eftersom kombon Depp-Burton torde innebära full final cut.
Kanske hade denna filmiska gengångare trivts bättre i en större kostym men all den nostalgi och det sagoskimmer som vi trots allt får till livs är eggande nog. Tim Burton är en fasligt fantasifull filmmakare som inte alltid har så mycket att säga, men han formulerar sig väl.
Mycket väl.